Var ett tag sen man tränade så hårt att man fick små bristningar. Inte bra men uppmuntrande. (Ja, jag vet att jag är sjuk som ser smärta som uppmuntring. För mig var förlossningen ett träningspass...)

...men sexpacket är faktiskt på väg tillbaka. Jag har saknat det, men det är blygt och har legat och gömt sig ett tag.
(För er som inte alls ser nåt så skyller jag på dålig bildkvalitet. Det ÄR där. Eller på god väg i alla fall).

Bänkpress 22,5 kg
Shoulder lift 4 kg
Putta ben (internträning) tills det kändes som att magen skulle brinna upp
Sittande rodd 35 kg
Latsdrag 30 kg

Har just suttit och bloggat lite och läst feministiska bloggar och jag blir så trött, trött, trött.

Jag ser inte mig själv som feminist. Och med det menar jag inte att jag inte vill att män och kvinnor ska få existera på lika villkor, jag vill dock inte sätta den stämpeln på mig och bli ihoptutad med kvinnor som inte klarar av att andra kvinnor lever i roller som historiskt sett ansetts vara just "kvinnliga". Jag är naturvetare och logiker. Det ÄR skillnad på män och kvinnor, precis som att det är skillnad på hanhundar och tikar eller vilka andra djur ni än väljer att tänka på.

Nu är inte jag en kvinna som lever inom några klassiskt feministiska ramar, snarare tvärtom. Kanske är det det som gör att jag stör mig så mycket på feminismen som ideologi eller så är jag bara korkad. Upplys mig gärna. Läste ett inlägg om 80-talisternas syn på hemmafruar som fick ett rykande hett svar, ett svar så bra att jag önskar att jag hade kunnat skriva det själv. Men det gjorde jag inte, så jag får citera lite löst. Summan av kardemumman i kommentaren var att det är så svårt för feminister att förstå sig på andra kvinnor som väljer att leva enligt, vad de anser vara, de forntida könsrollerna. Kvinnor som tycker om att vara hemma och baka, ta hand om barn och göra allt annat som hemmafruar gör (jag har ingen aning om VAD de faktiskt gör, jag känner inga hemmafruar och kan inte riktigt leva mig in i tanken på att vilja vara hemma). Kvinnor kan tydligen inte tänka själva, vilket jag många gånger har anklagat feminismen för att banka in i huvudet på lättpåverkade humanoider med dubbla X-kromosomer. Om man väljer att ansöka om vårdnadsbidrag och stanna hemma med barnen måste detta naturligtvis vara en följd av att samhället har lärt dig att du ska göra det. Att kvinnan skulle vilja göra detta på eget bevåg är otänkbart. Kvinnor kan ju inte tänka själva, de gör bara vad samhället har lärt dem att göra. (Det verkar i alla fall vara vad många radikalfeminister anser). Det är synd om kvinnor, det är synd om alla stackars mammor, oh vad det är synd om oss, ska vi tycka synd om oss själva tillsammans?

Jag känner inga kvinnor som inte kan tänka själva. TROTS att de är kvinnor. The horror...Det är synd om kvinnor för att de inte får lika bra jobb som män, det är synd om kvinnor för att de måste vara hemma med barnen, det är synd om kvinnor som inte vet bättre själva, eftersom de är kvinnor. Så då måste andra kvinnor komma med pekpinnar för att förklara hur juvenila och naiva de är som inte förstår hur synd det är om dem.

Statistiskt sett är det fler män än kvinnor på tekniska utbildningar på universitet och högskolor. Jag tänker inte ens försöka redovisa denna statistik, jag har en låååååång akademisk karriär bakom mig och jag anser mig själv vara ett högst tillförlitligt ögonvittne. Men lik förbannat finns det feminister som anser att kvinnor ska få jobben, oavsett de har rätt kompetens eller inte, för att de är kvinnor. Man lär andra kvinnor att skrika "diskriminering" så fort de inte får som de vill eller livet går emot dem. Man ska inte ropa varg tror jag någon sa för länge sen.

Kvinnor måste kämpa sååååå hårt för att få en tillfredsställande karriär. Kan det kanske vara så att vad de små tanterna i F! anser vara en tillfredsställande karriär kanske inte är det för Hanna i Sölvesborg? Nej, så kan det inte vara. Hanna i Sölvesborg är bara ett av samhällets offer som inte har förstått att man måste ha ett förvärvsarbete för att räknas.

Feminister kämpar för att kvinnor ska få plats, att klassiskt kvinnliga sysslor ska få högre värde. Jag vet inte jag, men det känns som om de biter sig själva i svansen.


Rant over.

..."The essay should be 800-1000 words."

För det första så skulle jag vilja ha en tidsmaskin, åka tillbaka några år och bitchslappa mig själv några gånger, kört ett brännjärn i röven och sagt åt mig själv att göra klart uppgifter så jag slipper restuppgifter flera år senare.

För det andra så är inte 800-1000 ord en essä. Möjligtvis en inledning till en essä, men det är tamigfan inte en hel essä.

För det tredje; om den nu ska vara så kort, VARFÖR blir jag inte klar med den. Jag vill skriva mer! Jag vill skriva om hur Mason använder Vietnamkriget som en allegori för Sam's mognad och uppväxt. Jag vill skriva mer om hur Agent Orange används som en symbol för allt som är skrämmande, oförståbart och avlägset...

Varför har jag inte några kompisar som innehar en niosvansad katt och Dominatrix-utrustning som kan stå bakom axeln på mig?

Följ min blogg med bloglovin

Typ...

Jag anser mig inte vara en särskilt nostalgisk människa, kanske de som läser det här (om det finns några) uppfattar mig annorlunda. Det skull i och för sig inte förvåna mig eftersom min uppfattning om mig själv väldigt ofta inte stämmer överens med andras. Om det är dom eller jag som har rätt har jag aldrig orkat fördjupa mig i, jag är överlag relativt nöjd med saker och ting som de är.

Men vad är nostalgi då egentligen? Är nostalgi att bara tänka tillbaka på dom roliga sakerna, de som i dåtiden inte verkade ha någon betydelse alls men som i dag väger tyngre än mycket annat? Jag kände mig gammal idag när jag gick från jobbet. Gräsmattan utanför var full av elever som njöt av solen, satt i små klungor och rökte. Jag kan inte minnas att jag gjorde mycket sånt, men det är mycket jag inte minns. Den tiden var stressig och alldeles för turbulent för att jag ska orka minnas allt. Trots det såg jag tonåringarna och sköljdes över av en våg av nostalgi.

Jag har senaste tiden gått runt och tänkt på att allt var bättre förr. Det är bara det att det inte var det, det var bara annorlunda, men jag tror knappast att det var bättre. Jag vet inte om det är någon slags begynnande trettioårskris eller bara våren som sätter igång min gamla, igenrostade hjärna. Det har gått ett läsår och jag funderar på vad jag egentligen har lärt mina elever. Återigen, nostalgi. Jag tänker ibland tillbaka på den person jag ser som min mentor. Inte i livet som stort, men definitivt i mitt yrkesliv. Jag önskar att jag kunde göra pedagogiken till min på det sättet som han gjorde (och som jag hoppas att han fortfarande gör). Missförstå mig inte, det handlar inte om någon förälskelse eller betuttat tillbakablickande. Det handlar om en grym lärare som sedan blev en ännu grymmare handledare åt en förvirrad lärarstudent.

Vad skulle han tycka om mitt arbete? Jag vet att det inte spelar någon roll, jag kan inte förändra något heller. Every man is an island...snarare Every teacher is an island. Hur mycket jag än vill kan jag inte bli honom. Å andra sidan är det inte det jag är ute efter heller. Kanske snarare bara någon typ av bekräftelse på att jag faktiskt gör något rätt. Det går lösa rykten på stan om att jag skulle vara en mycket bra lärare. Jag vet inte vem det är som sprider ryktet eller varför. Människor som jag inte har någon pedagogisk anknytning till säger till mina vänner att de hört att Cilla är en skitbra lärare. Må så vara, men varför? Är det för att jag faktist lär mina elever något eller är det bara för att jag ser dem? För det gör jag, jag vet allas namn, jag lyssnar på dem, jag dömer dem inte och jag struntar inte i någon som säger hej eller frågar hur det är. Jag har ingenting att dölja, på det sättet kanske jag är en dålig lärare. Jag släpper lös och flamsar och tramsar, får mina elever att kikna av skratt och har kul i klassrummet.

Jag hoppas verkligen att de lär sig något. Det händer saker i deras hjärnor, det märker jag, men är det jag som är ansvarig för det eller har kunskapen kommit någon annanstans ifrån? Varför gör jag alltid så här? Sitter andra lärare och synar sig själv i sömmarna på det här sättet? Är jag osäker eller utvärderande?

En liten (!) social rendez-vous i helgen fick mig att tänka tillbaka på hur saker och ting var för 7-8 år sen. Hur sjukt galet allt var, impulsivt och extremt. Varje dag var som ett blietzkrig som oundvikligen slutade i kaos och man visste aldrig vad som väntade. Men var det roligare? Har jag inte lika roligt nu?

Som vanligt har jag alltid lika svårt att låta mig själv ha roligt. Jag är långt ifrån lika överspänd som jag var för några år sen, men jag är inte lika avslappnad som innan det. Innan den där svackan som gjorde allt helt jävla fel. Jag har alltid intalat mig själv att jag inte låter omständigheter stå i vägen för mig, men det är kanske det man måste lära sig när man blir äldre? Att man inte kan köra på som en bulldozer utan att titta i backspegeln efter roadkill. Handling och konsekvens blir tydligare ju längre tiden går. I alla fall det sistnämnda, varför känns det som om allt man gör får mycket större konsekvenser nu än de fick förr?

Är jag fortfarande GodCilla eller har jag utvecklats till något annat? I så fall vad?


Det här blev lagomt spretigt. Jag skyller på fyrahundra sidor Margaret Atwood. Något som inte riktigt fick de konsekvenser jag väntade mig.

Preachercurlen och vanliga curlen skulle kunna bli lite tyngre, ligger fortfarande och segar på 8 resp 17 kg, men jag känner mig själv. Cilla "övertränade biceps" Meskanen har lärt sig av sina misstag. Men shrugsen börjar arta sig riktigt bra. Ligger på 18,8 kg nu och skulle lätt kunna öka några kilo där.

Magmusklerna bränner som fan. Härlig känsla.

...Ja, min hjärna befann sig i något slags havregrynsgrötsliknande tillstånd hela förra veckan. Det blev lite för mycket input vilket i sin tur ledde till att outputen (outputEN? Vad är det för nåt ord?) inte riktigt höll den kvalitet den brukar. Det börjar så smått bli lite ordning hemma dock, så det yttre kaoset börjar avta. Det inre är det dock inte mycket bättre med än. 4 veckor kvar innan eleverna försvinner, sen ytterligare två veckors plåga innan man får vara ledig på riktigt. Men inte för länge, kan naturligtvis inte hålla mig från att jobba under sommaren också. Jag vet hur det blir om jag inte håller mig sysselsatt. Då kommer GodCilla fram och börjar leva rövare, klättra på väggarna och tugga på tapeterna. Likt förbannat kommer jag att svära varje kväll jag cyklar iväg, men jag VET hur det blir...

Nu åter till vardagen. Proven stirrar på mig.

...ja, det gör det faktiskt. Saker och ting börjar ordna till sig med ekonomi, jobb och hela kalaset. Kanske hundåren med timanställning och studiemedel börjar närma sig sina slut, och jag är inte den som klagar!

Men åter tillbaka till mina vardagliga nonsensiakttagelser...

1. Alla förskolemorsor tittar argt på mig på mornarna numer, vilket jag naturligtvis skiter fullständigt i. Varken jag eller finnen är som bekant särskilt brydda i vad folk tycker om oss. Och vari ligger konflikten undrar ni nu nyfiket...
Vi lämnar inte Lenin på hyllan när Harry klär av sig ytterkläderna på morgonen. "Alla andra barn" gör tydligen det vilket naturligtvis gör det sjukt provocerande när Harry spatserar in med sin vovve i högsta hugg samtidigt som andra barn sitter och storgråter på golvet och frågar efter sina snuttisar.

So what? Jag blev inte mamma för att låtsassolidarisera med andra morsor. Uppfostra du dina barn hur du vill så uppfostrar jag min son hur jag vill. Lenin kommer att få fortsätta följa med in på förskolan på morgonen, hur mycket det än sticker i ögonen på de andra föräldrarna. Exakt hur skadar det att en pojke på knappt två år får ta med sig sin favvonalle in på morgonen? Jag vet att han lägger undan honom till frukosten och sen brukar han glömmas bort. Om andra mammor tycker det är jobbigt får de väl ta den diskussionen med sina barn. Det är inte så svårt att säga "Ja, Harry får göra så, men mamma vill inte att du ska göra likadant." Men det kan ju leda till konflikter med barnen, Gud förbjude...

2. Varför går 70 % av alla tonårspojkar runt med kondommössor på skallen? Oz var en fantastiskt bra TV-serie, men jag finner det aningen svårt att förstå hur svenska, blonda pojkar väljer att identifiera sig med Adebisi...Dra ner mössan så slutar du se ut som att du totalt har missförstått sexualundervisningen i högstadiet. Kondomer är jättebra, men de ska inte vara tillverkade av ylle och de ska inte sitta på den delen av kroppen...

Nu borde jag kanske arbeta lite. Typ...

Har tänkt en del på det här med att vara så krystad, svår och emo som möjligt. Vad är det som är så jävla kul med det egentligen? Jag tänker inte kasta sten i kristallvaser, jag erkänner ödmjukast att jag själv var sån en gång i tiden. Någonstans mellan gymnasiet och vuxenlivet. Jag insåg dock ganska snart att det var rätt självuttömmande att hela tiden försöka formulera sig så Kafkainspirerat som möjligt och alltid gå runt och få folk att tro att du uppenbarligen inte gjorde annat än att sitta i din källarhålla och traggla Camus, Dostojevskij och Ranelid dagarna i ända.

Det är sjukt mycket roligare att tillhöra den mer tankspridda skaran människor på jorden. De där som kan promenera hela vägen till jobbet, ha två lektioner och äta lunch innan de inser att knölen de har på benet inte är begynnande melanom utan gårdagens skitiga strumpa som glömts kvar i långkalsongen. Vara en sån som måste ringa till jouren på kvällen och förklara att man blivit attackerad och halvt förblindad av ett duschdraperi (cudos, Dampen...). Jag tycker om att vara personen som måste påminnas femtitvå gånger att ta med nycklarna men som ändå, efter en kilometers promenad inser att nycklarna fortfarande hänger på kroken i hallen.

All denna tankspriddhet måste ju innebära att det är febril aktivitet i min hjärna hela tiden, därav min oförmåga till organisation och närminne. Att man överhuvudtaget har tid att sitta och fundera fram krystade formuleringar att slänga ur sig när folk försöker konversera med en säger i min mening mer om hur lite de har att tänka på i övrigt.

Ibland kan jag slänga ur mig riktigt kluriga fraser och haranger. Andra gånger är det mer typ "öh, öh, öh, ha den äran!" Men jag är lika kul för det. Kanske till och med lite roligare.

Jag kan mycket om litteratur och språk, men jag kan långt ifrån allt, även om jag råkar vara språklärare. Men jag är lika bra för det, kanske till och med lite bättre.

Idag firar vi och grattar Tims nya lillebror! Det var inte bara gaser, det var en liten bebis i Linneas mage! Ett fyrfaldigt leve!

---

Själv inledde jag dagen med ett rejält träningspass och en stund i solariet. Naturligtvis slutade det hela med att jag nu ser ut som Pippi Långstrump i ansiktet, men hellre det än den tidigare, grådaskiga nyansen jag burit hela vintern.

...trotsåldern! För nu verkar den vara på G på riktigt. Senaste nätterna har varit the nights from hell. Först trodde vi det var växtvärk, drogade ner barnet med alvedon och liniment, men det hjälpte föga. Han vaknar en gång i timmen hela nätterna, stökar, bökar och är jätteledsen. Man får inte peta i honom, utan han ska sitta i sängen och snyfta och tycka synd om sig själv tills han somnar om.

På dagarna är han skitsur och gnällig hela tiden, förutom på förskolan naturligtvis, där är han ju alltid en stjärna. Jag tror jag ska be någon ur personal flytta in i vårt förråd så vi kan stänga in honom där när han blir för jobbig. Jag har helt lagt ner att säga "nej" till honom. Man får försöka lura honom istället, eftersom nej verkar vara något slags keyword för honom. Då kör han klassiska tantrum-posen, slänger sig raklång på golvet, dunkar nävarna i golvet och kör avgrundsvrålet.

Men enligt förskolepersonalen är han inte det första barnet som beter sig så här när tvåårsdagen börjar närma sig. Samtidigt som de vill fixa allt själva vill dom fortfarande vara lite bebis och sitta i famnen, mysa och blir lite fundersamma. Mayhem är tydligen inte riktigt lika glad och hejig som han brukar vara utan har mer blivit en myspojke, vilket han inte varit tidigare.

Jag hoppas i alla fall att nätterna ordnar sig snart. Att är som en liten citron om dagarna kan jag leva med, han är ju två, känns lite som att det hör till.

Men om någon vill köpa en bättre begagnad halvfinne så kom med ett bud så kan vi diskutera...

Jag har fått för mig att jag skulle skriva mer om min bloggdesign inte var så förbannat tråkig. Jag har inte tid att fixa en ny själv. Finns det någon vänlig själ därute som skulle kunna tänka sig?

Ja. Inte ens två har han hunnit bli och har redan inlett sin psykpatientbana. Det låter ju väldigt lovande inför framtiden...Hans mor hade i alla fall vett nog att vänta till gymnasiet innan hon började med sånt, men det ska väl börjas i tid.

Fast jag vrider lite på sanningsbegreppet nu. Mayhem var faktiskt inte med in person så att säga. Under det inledande samtalet skulle bara föräldrarna delta, vilket innebär den här föräldern då den andra är ute och jobbar sig själv vindögd som vanligt. Det hela slutade hur som heslt ungefär som jag hade väntat mig. Han har några tendenser som passar in på en eventuell neuropsykiatrisk diagnos men eftersom han fortfarande är så pass liten kan man inte utläsa sånt. Den typen av diagnos kan (som jag redan visste) inte komma på tal förrän han är en så där tre-fyra år och dit är det ju ett tag kvar. Spektrat för vad som är normalt för en tvååring är som känt ganska brett så än så länge är han normal...med vissa avvikelser.

Det är positivt att han bara ger uttryckt för sitt heta temperament (hett? kanske månadens värsta underdrift) hemma och i miljöer där han är väldigt trygg. Detta innebär att han är tryggare hos moster än hos mormor och morfar eftersom han sällan får några utbrott där men hemma hos moster kan hela helvetet braka lös. Hon har ju varit barnflicka åt honom så hon är ju som en extramamma vilket förklarar saker och ting. På förskolan är han enligt utsago en väldigt snäll och behaglig pojke. Han hjälper till, han är lugn och pedagogerna använder honom som exempel för de andra barnen. Första gången en Meskanen någonsin har använts som typexempel månne? =D När vi kommer dit blir han dock sig själv igen, river ner leksaker, knuffas, skriker, slåss och är bara...Harry.

Hans energi- och aktivitetsnivåer ligger inom normalspektrat, antagligen i den övre delen av spektrat, kanske liiiiite ovanför. Och nej, det hör inte till vanligheterna att tvååringar slänger möbler, förstör inredning, dunkar sitt eget huvud i bordet i ren ilska och försöker misshandla sina föräldrar...Detta är anledningen till att vi i dagsläget endast har TVÅ köksstolar som man kan sitta på utan att det förekommer fara för ens liv på grund av löst sittande stolsben och dylikt. Men han är ändå utåtagerande med sin ilska så det är ju alltid nåt. Psykologen frågade om han brukade försöka skada sig själv och det gör han ju inte. Inte när han är arg i alla fall, hans lek är en helt annan historia. Det kanske finns någon poäng med det, men jag personligen förstår inte riktigt nöjet med att kasta sig huvudstupa från sängen, asgarva och sen göra samma sak igen. Känns litegrann som att man faktiskt har intentionen att skada sig själv. (Och det ska komma från hon som kastar sig ut i raviner endast fastspänd med ett hårbandsliknande rep, paddlar kajak i vatten fulla med späckhuggare och gör annat galet bara för att adrenalinkicken är SJUKT SKÖN!)

Gällande sömnen ligger han i den NEDRE delen av normalspektrat, men det känns som om vi börjar få lite ordning på det. Det är däremot lite komplicerat att säga exakt hur länge han sover eftersom han kliver upp själv på morgonen, hämtar sig en yoghurt och sätter sig och ser på TV tills han blir uttråkad och kommer och väcker oss.

Vi ska i alla fulla fall bli EQ-föräldrar. "EQ för föräldrar" ska sträckläsas och appliceras på det lilla monstret. Vi ska prata, prata, prata och förklara när han är på väg att få sina utbrott eller bara vägrar i sten. Ungefär som vi gjort hittills alltså. Jag tjuvstartade lite idag och det gick ju inte alls bra.

"Men Harry, jag vet att det är jättekul att pilla på dom tända stearinljusen men du kan göra illa dig jättemycket och mamma vill inte det." Vad får man till svar?

"Nähä! Jag vill!"

Jaha ja...

Sammanfattningsvis är han smart och kreativ men har ett VÄLDIGT hett temperament som vi måste lära honom handskas med på rätt sätt.

Ni som nu har orkat läsa igenom allt det här dravlet sitter nu och ler för er själva och tänker "Men nu överdriver hon väl ändå. Harry som är världens lugnaste, mysigaste pojke!"

Nej, jag överdriver inte. Han är världens mes så fort man går hem till någon annan (förutom till bästis-Oliver eftersom de är av precis samma skrot och korn båda två) men en rabiat tasmansk djävul när man är hemma. Jag vill verkligen inte vara en sån där morsa som inte lämnar huset med ungen eftersom han kan börja avgrundsvråla i vagnen om han inte får som han vill och få gamla tanter att komma fram och undra vad vi gör med honom (Ja, det har faktiskt hänt) men jag känner att jag är på väg dit snart. Jag skulle älska att kunna gå på stan med honom i vagnen, äta lunch på nåt trevligt ställe men jag vet vad som händer. Han blir sur, börjar vråla och ska dra med sig allt som finns i butikerna. Lunchen avnjuts medan han skriker att han vill ha min mat istället för sin egen (även om det är samma mat på båda tallrikarna) och sen krävs det två personer för att få ner honom i vagnen innan man ska gå hem igen. Väl hemma bryter jag apatisk ihop i soffan och tittar trött på när han vänder upp och ner på varenda molekyl i sitt rum. Party.

Tanken på att jag inte längre behöver tänka på att jag måste tänka på annat än jobbet känns fortfarande lite underlig. Här har man slitit som ett djur, våldsbrottats varje morgon med ett monster som av någon anledning tror att "nu ska vi ta på overallen" betyder "nu ska vi springa runt lägenheten och slita av oss strumporna", totalt negligerat sig själv och ungefär glömt bort hur den äkta hälften ser ut naken och så tar det bara slut med ett "Tack för en väl genomförd opposition."

That's it? Jag hade väntat mig fyrverkerier, champagne och åtminstone en liten våg från åhörarna under slutseminariet. Vad fick jag? Kåldolmar (som jag dessutom fick betala själv) till lunch i centrumrestaurangen och ont i magen på grund av för mycket kaffe. Examensarbeten är grymt underskattade. Jag ska inte sticka under stolen med att det känns som en sten har lyfts från mina axlar (jag ber om ursäkt, försökte komma på en bättre metafor, men jag har fått i mig alldeles för lite nikotin idag för att orka vara språkligt kreativ...). Jag har numer ETT heltidsarbete, jag har plötsligt fått fritid, något jag inte haft på ett jävla bra tag. Erkänner att jag fortfarande blir lite rädd när jag går ut på dagarna och det inte står nån och viftar med en metodbok bakom nästa hörn. Dessutom är jag ledig. När jag går hem från jobbet är jag LEDIG! Gud hur jag älskar det där ordet.

Grattis, hurra, cudos, bra jobbat och en massa annat. I rule.

---

Nu kommer nörddelen av bloggen. Den delen som får en del av den svenska befolkningen att vilja skjuta mig och den andra delen att kräkas av tristess.

Det har inte hänt så mycket med min viktuppgång än. Januari är the assfuck of all months och jag har inte råd att köpa proteinpulver. Övervägde att blanda till egna proteindrinkar men gav upp det på en gång. Jag skäms dock fortfarande lite varje gång jag går till gymet. Skäms för att jag är en svag, tanig benget som fjuttar på med småvikter som en bebis skulle orka lyfta. (I alla fall min f.d bebis som bär runt på sitt parkeringshus hela dagarna i jakt på den ultimata lek-och-stöka-ner-spoten). Körde benpress igår, 59 kg. Jag trodde jag skulle dö av skam. 59 KG! 59 KILOGRAM! För tre år sen var det 100. Efter detta blev jag så förbannad att jag sket i allt vad rim och reson heter och körde sittande rodd på närmare 60 kg. Det hela slutade naturligtvis med att finnen blev tvungen att ägna en halvtimme åt att knåda mina stackars latsmuskler innan sängdags för att jag skulle kunna röra mig. Jag vet att jag är dum, jag vet att man ska gå ut lugnt, men hur kul är det?

Idag ska jag plåga mina biceps istället. Jag kommer inte kunna klä på mig imorgon...

Ja, att Mayhem var relativt snabb på att börja prata har väl inte undgått någon. Han tog en välbehövlig paus när han skulle lära sig gå, och ibland önskar jag att den där pausen skulle ha hållt i sig aningen längre. Idag har han verkligen betett sig som en avkomma av något obeskrivligt, typ en korsning mellan en Duracellkanin och något långt mycket ondare. Efter att ha rivit ut i princip hela inredningen i köket sprang han runt med en tom sopkorg (urk) och vrålade "Pappa bajs, pappa bajs, pappa baaaaajs!" Another proud parenting moment som finnen senare uttryckte det.

Nej, han har inte kommit i kiss-o-bajsåldern än. Däremot är han inne i en rätt intensiv härmapafas då han härmar ALLT finnen gör och säger. Det jag håller på med är uppenbarligen inte nog intressant eller viktigt för att det ska vara värt att ens registreras i hans lilla hjärna. Men att pappa bajsar är tydligen så pass livsviktigt att hela världen ska få veta det. Om och om igen. Och sen lite till. Jag har nu vänligt men bestämt bett finnen sluta berätta exakt VAD det är han gör när han låser in sig där i hallen varje dag. Detta helt emot min egen teori om att barns språkutveckling är beroende av att man berättar för dem vad man gör. Snälla föräldrar som läser detta; tala aldrig om för era barn vad ni gör på toa, hur väl ni än menar. För då kommer hela världen snart att få veta vad som händer bakom lyckta dörrar. Vi kan inte heller längre säga åt Mayhem att det är bajs i blöjan när det faktiskt ÄR bajs i blöjan eftersom man då tydligen får höra "bajs" hela dagen lång...

På dagis är de så förvånade över att han pratar så mycket hemma men än så länge är relativt tyst där under dagarna. Än så länge...De kommer nog att undra när barnet i fråga börjar vråla "permobil!" när han blir arg, vilket är finnens barnvänliga variant av "perkele!"

Mayhem har för övrigt upptäckt Lady GaGa. Lady GaGa och visual effects-funktionen i Windows Media Player. Jag var lite osäker på om han drabbats av ett akut epilepsianfall eller om det var någon slags vild, afrikansk stridsdans han ägnade sig åt i eftermiddags när jag lät honom lyssna på musik. Var han nu skulle ha lärt sig vild afrikansk stridsdans tänker jag inte ens diskutera. Han verkar ju lära sig hemskt mycket nya spännande saker varje dag som jag inte har någon aning om. Till exempel att kylskåpet är ett utmärkt ställe att leka kurragömma i, och att det av någon outgrundlig anledning är ett krav att mamma ska peta en i örat när man ska sova. Vad kommer härnäst? Hebreiska för toddlers?

Sitter framför vår alldeles nya mini-PC och njuter av att ha jullov! Ska inte ens tänka på jobbet förrän den 7:e januari. (Då jag känner mig själv inser jag naturligtvis att det inte kommer att funka, men what the heck...)

Det har varit ett mycket intressant år hittills och det är inte riktigt slut än. 2009 började med att jag fick ett jobb. Ett riktigt jobb som jag faktiskt var utbildad till. Nåja, jag var inte riktigt färdig, men jag fick jobbet iaf. Det varade bara en termin men det var ändå ett jobb! Mitt jobb! Hade jag inte haft Erika att trakassera hade det antagligen gått åt h-vete men jag lyckades ta mig igenom vårterminen.

Mayhem blev ett, lärde sig att hunden är hans bitch i alla lägen och påbörjade projekt "driva-mina-föräldrar-till-en-för-tidig-död-orsakad-av-hjärtproblem".

Vi inledde sommaren med en välbehövd finsk semester, en massa öl och sena kvällar. Jag fick världshistoriens bästa födelsedagspresent av finnen - biljetter till att se Social Distortion LIVE! Slå det om ni kan! (Nä, jag visste väl det!) Födelsedagen var för övrigt en av de bästa hittills. En riktig fjortisfylla, sminkning på tåget till Helsingfors med finnen som spegel och halsandet av cider för att uppnå lämplig promillehalt inför konserten i baksätet på en taxi som framfördes smått hetsigt på Helsinkis smala gator. Man är aldrig för gammal för att hoppa runt i en mosh pit i vild glädjeyra. Bara så ni vet.

Några veckor efter hemkomsten slutade vi vara sambos och övergick till att bli äkta makar. Ett bröllop vars like nog aldrig skådats. Finnen passade på att fylla 30 samma helg så det blev baluns så det hette duga. Och alla var där. Alla som räknas i alla fall. Och nej, det var inget rysch-pysch, brudtärnor eller bridezilla-tendenser. Det var bara en stor, jävla fest.

Hösten påbörjades med arbetslöshet som snabbt utbyttes till TVÅ heltidsarbeten. Varav det ena är ett jag hoppas jag får behålla länge, länge, länge. Men det återstår att se, tänker inte ta ut något i förväg. Men aldrig har jag haft arbetskollegor som fått mig att ramla av stolen av skratt eller pushat och hjälpt mig så mycket som nu. Det andra heltidsarbetet är (thank God!) avslutat nu. Efter mycket hårt arbete och huvudbry är examensarbetet klart, färdigt, finito, finit!

---

Vad händer härnäst då?

Jag försökte börja ta tag i min träning i höstas, men på grund av ovan nämnda heltidsarbetEN gick det inte som jag tänkt. Min kropp är inte ens i närheten av toppformen, musklerna har rasat vilket lett till att jag ser ut som ett benrangel. Proteinpulver, nya skor och träningshandskar står på inköpslistan inför mellandagsrean. Nu ska det bli ordning på torpet igen. Okej, jag vet inte om jag vill se ut som en snaggad truckerflata utan hals igen, men vältränad ska jag bli.

Har lovat mig själv och instruktören att inte gå ut för hårt, och ingen vanlig människa skulle väl tycka att fyra gympass i veckan är för LITE, men det gör jag. Träningen är dessutom i dagsläget splittad på två dagar istället för tidigare fyra. Det vill säga, mindre fokus på varje muskelgrupp, något som stör mig enormt. Men jag vet vad som händer om jag gör det på mitt sätt. Då slutar det med överträning och en GodCilla som inte kan räta ut armarna på grund av alldeles för tajta biceps.

Jag är fullt medveten om att det mycket väl kan vara en omöjlighet att komma upp i fem-sex dagars träning i veckan igen (typ 10-12 träningspass i veckan), men man kan ju alltid försöka...

Vikten ligger just nu på 62 kg. Förhoppningsvis 70 innan sommaren. Wish me luck...

Jag är sämst på att blogga just nu. Två heltidsjobb plus tornadon där hemma tar på krafterna. Jag har i alla fall tänkt mycket senaste tiden. Tänkt på hur fruktansvärt dålig den svenska skolan är, eller snarare det faktum att den dagliga verksamheten inte stämmer överens med hela tanken bakom läroplaner och styrdokument för fem öre. Jag är lärare, jag misstänker starkt att jag är född lärare. Jag älskar mitt jobb, mina elever och mina kollegor men det är så mycket som bara är fel.

Man sliter flera år på lärarutbildningen och får höra så fina saker om den svenska skolan, lär sig planera, undervisa och tolka styrdokument. Fine, problemet är bara det att de ramfaktorer och resurser som faktiskt måste finnas för att kunna bedriva undervisning i linje med läroplanen inte finns. Enkelt uttryckt skulle jag kunna säga att studenterna på lärarutbildningarna i Sverige blir grundlurade från och med den allra första föreläsningen.

Allt vi gör (borde?) ska ha stöd i läro- och kursplanerna. Visst låter det fint? Vad gör man då när det i kursplanerna står att eleverna ska kunna söka använda digitala medier, men det inte finns några tillgängliga datasalar? Vad gör man när det står i läroplanen att läraren ska se varje elev men inte har tid att hjälpa alla de femtielva eleverna i klassrummet som behöver extra stöd? Vad gör man när man vet att åtgärdsprogram ska skrivas på elever med problem samtidigt som man är helt övertygad om att sagda dokument hamnar i ett arkiv någonstans och glöms bort? Vad gör man när nästan alla lärare är mentorer men har noll koll på varför?

Varför blir det så här? Varför är skolan inte viktig?

Nu måste jag gå, fortsättning följer...