Hjärnskrynklardagen
Fast jag vrider lite på sanningsbegreppet nu. Mayhem var faktiskt inte med in person så att säga. Under det inledande samtalet skulle bara föräldrarna delta, vilket innebär den här föräldern då den andra är ute och jobbar sig själv vindögd som vanligt. Det hela slutade hur som heslt ungefär som jag hade väntat mig. Han har några tendenser som passar in på en eventuell neuropsykiatrisk diagnos men eftersom han fortfarande är så pass liten kan man inte utläsa sånt. Den typen av diagnos kan (som jag redan visste) inte komma på tal förrän han är en så där tre-fyra år och dit är det ju ett tag kvar. Spektrat för vad som är normalt för en tvååring är som känt ganska brett så än så länge är han normal...med vissa avvikelser.
Det är positivt att han bara ger uttryckt för sitt heta temperament (hett? kanske månadens värsta underdrift) hemma och i miljöer där han är väldigt trygg. Detta innebär att han är tryggare hos moster än hos mormor och morfar eftersom han sällan får några utbrott där men hemma hos moster kan hela helvetet braka lös. Hon har ju varit barnflicka åt honom så hon är ju som en extramamma vilket förklarar saker och ting. På förskolan är han enligt utsago en väldigt snäll och behaglig pojke. Han hjälper till, han är lugn och pedagogerna använder honom som exempel för de andra barnen. Första gången en Meskanen någonsin har använts som typexempel månne? =D När vi kommer dit blir han dock sig själv igen, river ner leksaker, knuffas, skriker, slåss och är bara...Harry.
Hans energi- och aktivitetsnivåer ligger inom normalspektrat, antagligen i den övre delen av spektrat, kanske liiiiite ovanför. Och nej, det hör inte till vanligheterna att tvååringar slänger möbler, förstör inredning, dunkar sitt eget huvud i bordet i ren ilska och försöker misshandla sina föräldrar...Detta är anledningen till att vi i dagsläget endast har TVÅ köksstolar som man kan sitta på utan att det förekommer fara för ens liv på grund av löst sittande stolsben och dylikt. Men han är ändå utåtagerande med sin ilska så det är ju alltid nåt. Psykologen frågade om han brukade försöka skada sig själv och det gör han ju inte. Inte när han är arg i alla fall, hans lek är en helt annan historia. Det kanske finns någon poäng med det, men jag personligen förstår inte riktigt nöjet med att kasta sig huvudstupa från sängen, asgarva och sen göra samma sak igen. Känns litegrann som att man faktiskt har intentionen att skada sig själv. (Och det ska komma från hon som kastar sig ut i raviner endast fastspänd med ett hårbandsliknande rep, paddlar kajak i vatten fulla med späckhuggare och gör annat galet bara för att adrenalinkicken är SJUKT SKÖN!)
Gällande sömnen ligger han i den NEDRE delen av normalspektrat, men det känns som om vi börjar få lite ordning på det. Det är däremot lite komplicerat att säga exakt hur länge han sover eftersom han kliver upp själv på morgonen, hämtar sig en yoghurt och sätter sig och ser på TV tills han blir uttråkad och kommer och väcker oss.
Vi ska i alla fulla fall bli EQ-föräldrar. "EQ för föräldrar" ska sträckläsas och appliceras på det lilla monstret. Vi ska prata, prata, prata och förklara när han är på väg att få sina utbrott eller bara vägrar i sten. Ungefär som vi gjort hittills alltså. Jag tjuvstartade lite idag och det gick ju inte alls bra.
"Men Harry, jag vet att det är jättekul att pilla på dom tända stearinljusen men du kan göra illa dig jättemycket och mamma vill inte det." Vad får man till svar?
"Nähä! Jag vill!"
Jaha ja...
Sammanfattningsvis är han smart och kreativ men har ett VÄLDIGT hett temperament som vi måste lära honom handskas med på rätt sätt.
Ni som nu har orkat läsa igenom allt det här dravlet sitter nu och ler för er själva och tänker "Men nu överdriver hon väl ändå. Harry som är världens lugnaste, mysigaste pojke!"
Nej, jag överdriver inte. Han är världens mes så fort man går hem till någon annan (förutom till bästis-Oliver eftersom de är av precis samma skrot och korn båda två) men en rabiat tasmansk djävul när man är hemma. Jag vill verkligen inte vara en sån där morsa som inte lämnar huset med ungen eftersom han kan börja avgrundsvråla i vagnen om han inte får som han vill och få gamla tanter att komma fram och undra vad vi gör med honom (Ja, det har faktiskt hänt) men jag känner att jag är på väg dit snart. Jag skulle älska att kunna gå på stan med honom i vagnen, äta lunch på nåt trevligt ställe men jag vet vad som händer. Han blir sur, börjar vråla och ska dra med sig allt som finns i butikerna. Lunchen avnjuts medan han skriker att han vill ha min mat istället för sin egen (även om det är samma mat på båda tallrikarna) och sen krävs det två personer för att få ner honom i vagnen innan man ska gå hem igen. Väl hemma bryter jag apatisk ihop i soffan och tittar trött på när han vänder upp och ner på varenda molekyl i sitt rum. Party.
Jobbigt läge, men vad ska man säga, man blir som man umgås. ;) Ni vet ju vad ni har att jobba med, jag kan då inte ens tänka mig in i er situation. Jag säger bara lycka till, om 16 år är han myndig och då kan vi väl säga att ni får anse er vara "färdiga". :)
Om det är till nån tröst så blir de bättre me tiden, det är ja helt övertygad om. Jag undviker också stan med Jakob, samma med att äta ute. De passar sig inte riktigt just nu. Dock måste ja säga att senaste veckorna har han vuxit enormt. Han lyssnar på vad ja säger. Igår gjorde ja nått väldigt vågat. Jag släpade med mig bägge ungarna på Em möbler å lät Jakob gå fritt på lampavdelningen. Å till min förvåning gick vi därifrån utan att en enda grej åkt i golvet. När jag sa: NEJ, försiktig så stannade han faktiskt å var försiktig. Inte illa!
Dock är ju inte Jakob riktigt i Harrys klass på vandalismpunkten. Han brukar kunna riva ut hela hemmet, men han välter inte möbler (tack lov).
Men värsta duktigpojken han är ändå som hämtar sin egen yoghurt å sätter sig å se tv. Haha. De va ju lite coolt. Jakob börjar sin dag med komma in till oss å försäkra sig om att vi inte ska sova mer! ;) Men sen ja börjat med att lägga 22 som senast så känns de helt okej att stiga upp kl 05.40 =)
Låter ju också toppen att han fungerar så bra på dagis, de om nå måste ju kännas superskönt. Jag sa ju till å med upp platsen å gick hemma för att ja blev så trött på att höra hur jobbigt han tyckte de var hela dagarna. Kändes inte så kul att lämna han där då å sen veta att de är krig i flera timmar. Men nu på nya dagiset verkar de fungera mycket bättre. Han är ju fortfarande väldigt bestämd. Vilken fröken som helst duger inte, han kan bara äta om han får sitta på SIN plats, å hans plats vid matbordet är även hans plats annars också tror han. Inget annat barn får sitta där å leka eller nå.
Nu tror ju inte ja att Jakob har nån diagnos, han är bara otroligt tjurig å envis (som sin mor), hehe..
Jag tycker mig då se en bättring, kanske har med åldern att göra eller så är vi kanske lite EQ utan att ja nånsin hört om de förut. Men ja försöker prata med Jakob i god tid. Vad kommer hända, hur man ska bete sig, osv. Om vi ska till teknikenshus så berättar ja innan att nu ska vi till teknikenshus, där kommer de vara många barn, och då måste man dela med sig, alla barnen får leka med sakerna, man får leka en liten stund å sen lämna över åt dom andra, osv..
Sen att de ändå slutar med att man får lyfta iväg en skrikandes sprattlande pojke får man räkna med. Haha. Andra föräldrar kollar på en helt oförstående, medan deras barn helt självklart släpper fram andra barn å delar med sig.
Men, men, jag ser en ljusning. Ser hela tiden mig själv i han å tänker att ja lever ju än! ;)
Vad blir steg 2 för er nu när ni vart å pratat me dom där? Bara avvakta å se vad som händer eller?
