Grattis och hurra på din födelsedag!
Idag firar vi och grattar Tims nya lillebror! Det var inte bara gaser, det var en liten bebis i Linneas mage! Ett fyrfaldigt leve!
Själv inledde jag dagen med ett rejält träningspass och en stund i solariet. Naturligtvis slutade det hela med att jag nu ser ut som Pippi Långstrump i ansiktet, men hellre det än den tidigare, grådaskiga nyansen jag burit hela vintern.
Själv inledde jag dagen med ett rejält träningspass och en stund i solariet. Naturligtvis slutade det hela med att jag nu ser ut som Pippi Långstrump i ansiktet, men hellre det än den tidigare, grådaskiga nyansen jag burit hela vintern.
Välkommen in...
...trotsåldern! För nu verkar den vara på G på riktigt. Senaste nätterna har varit the nights from hell. Först trodde vi det var växtvärk, drogade ner barnet med alvedon och liniment, men det hjälpte föga. Han vaknar en gång i timmen hela nätterna, stökar, bökar och är jätteledsen. Man får inte peta i honom, utan han ska sitta i sängen och snyfta och tycka synd om sig själv tills han somnar om.
På dagarna är han skitsur och gnällig hela tiden, förutom på förskolan naturligtvis, där är han ju alltid en stjärna. Jag tror jag ska be någon ur personal flytta in i vårt förråd så vi kan stänga in honom där när han blir för jobbig. Jag har helt lagt ner att säga "nej" till honom. Man får försöka lura honom istället, eftersom nej verkar vara något slags keyword för honom. Då kör han klassiska tantrum-posen, slänger sig raklång på golvet, dunkar nävarna i golvet och kör avgrundsvrålet.
Men enligt förskolepersonalen är han inte det första barnet som beter sig så här när tvåårsdagen börjar närma sig. Samtidigt som de vill fixa allt själva vill dom fortfarande vara lite bebis och sitta i famnen, mysa och blir lite fundersamma. Mayhem är tydligen inte riktigt lika glad och hejig som han brukar vara utan har mer blivit en myspojke, vilket han inte varit tidigare.
Jag hoppas i alla fall att nätterna ordnar sig snart. Att är som en liten citron om dagarna kan jag leva med, han är ju två, känns lite som att det hör till.
Men om någon vill köpa en bättre begagnad halvfinne så kom med ett bud så kan vi diskutera...
På dagarna är han skitsur och gnällig hela tiden, förutom på förskolan naturligtvis, där är han ju alltid en stjärna. Jag tror jag ska be någon ur personal flytta in i vårt förråd så vi kan stänga in honom där när han blir för jobbig. Jag har helt lagt ner att säga "nej" till honom. Man får försöka lura honom istället, eftersom nej verkar vara något slags keyword för honom. Då kör han klassiska tantrum-posen, slänger sig raklång på golvet, dunkar nävarna i golvet och kör avgrundsvrålet.
Men enligt förskolepersonalen är han inte det första barnet som beter sig så här när tvåårsdagen börjar närma sig. Samtidigt som de vill fixa allt själva vill dom fortfarande vara lite bebis och sitta i famnen, mysa och blir lite fundersamma. Mayhem är tydligen inte riktigt lika glad och hejig som han brukar vara utan har mer blivit en myspojke, vilket han inte varit tidigare.
Jag hoppas i alla fall att nätterna ordnar sig snart. Att är som en liten citron om dagarna kan jag leva med, han är ju två, känns lite som att det hör till.
Men om någon vill köpa en bättre begagnad halvfinne så kom med ett bud så kan vi diskutera...
Hjälp!
Jag har fått för mig att jag skulle skriva mer om min bloggdesign inte var så förbannat tråkig. Jag har inte tid att fixa en ny själv. Finns det någon vänlig själ därute som skulle kunna tänka sig?
Hjärnskrynklardagen
Ja. Inte ens två har han hunnit bli och har redan inlett sin psykpatientbana. Det låter ju väldigt lovande inför framtiden...Hans mor hade i alla fall vett nog att vänta till gymnasiet innan hon började med sånt, men det ska väl börjas i tid.
Fast jag vrider lite på sanningsbegreppet nu. Mayhem var faktiskt inte med in person så att säga. Under det inledande samtalet skulle bara föräldrarna delta, vilket innebär den här föräldern då den andra är ute och jobbar sig själv vindögd som vanligt. Det hela slutade hur som heslt ungefär som jag hade väntat mig. Han har några tendenser som passar in på en eventuell neuropsykiatrisk diagnos men eftersom han fortfarande är så pass liten kan man inte utläsa sånt. Den typen av diagnos kan (som jag redan visste) inte komma på tal förrän han är en så där tre-fyra år och dit är det ju ett tag kvar. Spektrat för vad som är normalt för en tvååring är som känt ganska brett så än så länge är han normal...med vissa avvikelser.
Det är positivt att han bara ger uttryckt för sitt heta temperament (hett? kanske månadens värsta underdrift) hemma och i miljöer där han är väldigt trygg. Detta innebär att han är tryggare hos moster än hos mormor och morfar eftersom han sällan får några utbrott där men hemma hos moster kan hela helvetet braka lös. Hon har ju varit barnflicka åt honom så hon är ju som en extramamma vilket förklarar saker och ting. På förskolan är han enligt utsago en väldigt snäll och behaglig pojke. Han hjälper till, han är lugn och pedagogerna använder honom som exempel för de andra barnen. Första gången en Meskanen någonsin har använts som typexempel månne? =D När vi kommer dit blir han dock sig själv igen, river ner leksaker, knuffas, skriker, slåss och är bara...Harry.
Hans energi- och aktivitetsnivåer ligger inom normalspektrat, antagligen i den övre delen av spektrat, kanske liiiiite ovanför. Och nej, det hör inte till vanligheterna att tvååringar slänger möbler, förstör inredning, dunkar sitt eget huvud i bordet i ren ilska och försöker misshandla sina föräldrar...Detta är anledningen till att vi i dagsläget endast har TVÅ köksstolar som man kan sitta på utan att det förekommer fara för ens liv på grund av löst sittande stolsben och dylikt. Men han är ändå utåtagerande med sin ilska så det är ju alltid nåt. Psykologen frågade om han brukade försöka skada sig själv och det gör han ju inte. Inte när han är arg i alla fall, hans lek är en helt annan historia. Det kanske finns någon poäng med det, men jag personligen förstår inte riktigt nöjet med att kasta sig huvudstupa från sängen, asgarva och sen göra samma sak igen. Känns litegrann som att man faktiskt har intentionen att skada sig själv. (Och det ska komma från hon som kastar sig ut i raviner endast fastspänd med ett hårbandsliknande rep, paddlar kajak i vatten fulla med späckhuggare och gör annat galet bara för att adrenalinkicken är SJUKT SKÖN!)
Gällande sömnen ligger han i den NEDRE delen av normalspektrat, men det känns som om vi börjar få lite ordning på det. Det är däremot lite komplicerat att säga exakt hur länge han sover eftersom han kliver upp själv på morgonen, hämtar sig en yoghurt och sätter sig och ser på TV tills han blir uttråkad och kommer och väcker oss.
Vi ska i alla fulla fall bli EQ-föräldrar. "EQ för föräldrar" ska sträckläsas och appliceras på det lilla monstret. Vi ska prata, prata, prata och förklara när han är på väg att få sina utbrott eller bara vägrar i sten. Ungefär som vi gjort hittills alltså. Jag tjuvstartade lite idag och det gick ju inte alls bra.
"Men Harry, jag vet att det är jättekul att pilla på dom tända stearinljusen men du kan göra illa dig jättemycket och mamma vill inte det." Vad får man till svar?
"Nähä! Jag vill!"
Jaha ja...
Sammanfattningsvis är han smart och kreativ men har ett VÄLDIGT hett temperament som vi måste lära honom handskas med på rätt sätt.
Ni som nu har orkat läsa igenom allt det här dravlet sitter nu och ler för er själva och tänker "Men nu överdriver hon väl ändå. Harry som är världens lugnaste, mysigaste pojke!"
Nej, jag överdriver inte. Han är världens mes så fort man går hem till någon annan (förutom till bästis-Oliver eftersom de är av precis samma skrot och korn båda två) men en rabiat tasmansk djävul när man är hemma. Jag vill verkligen inte vara en sån där morsa som inte lämnar huset med ungen eftersom han kan börja avgrundsvråla i vagnen om han inte får som han vill och få gamla tanter att komma fram och undra vad vi gör med honom (Ja, det har faktiskt hänt) men jag känner att jag är på väg dit snart. Jag skulle älska att kunna gå på stan med honom i vagnen, äta lunch på nåt trevligt ställe men jag vet vad som händer. Han blir sur, börjar vråla och ska dra med sig allt som finns i butikerna. Lunchen avnjuts medan han skriker att han vill ha min mat istället för sin egen (även om det är samma mat på båda tallrikarna) och sen krävs det två personer för att få ner honom i vagnen innan man ska gå hem igen. Väl hemma bryter jag apatisk ihop i soffan och tittar trött på när han vänder upp och ner på varenda molekyl i sitt rum. Party.
Fast jag vrider lite på sanningsbegreppet nu. Mayhem var faktiskt inte med in person så att säga. Under det inledande samtalet skulle bara föräldrarna delta, vilket innebär den här föräldern då den andra är ute och jobbar sig själv vindögd som vanligt. Det hela slutade hur som heslt ungefär som jag hade väntat mig. Han har några tendenser som passar in på en eventuell neuropsykiatrisk diagnos men eftersom han fortfarande är så pass liten kan man inte utläsa sånt. Den typen av diagnos kan (som jag redan visste) inte komma på tal förrän han är en så där tre-fyra år och dit är det ju ett tag kvar. Spektrat för vad som är normalt för en tvååring är som känt ganska brett så än så länge är han normal...med vissa avvikelser.
Det är positivt att han bara ger uttryckt för sitt heta temperament (hett? kanske månadens värsta underdrift) hemma och i miljöer där han är väldigt trygg. Detta innebär att han är tryggare hos moster än hos mormor och morfar eftersom han sällan får några utbrott där men hemma hos moster kan hela helvetet braka lös. Hon har ju varit barnflicka åt honom så hon är ju som en extramamma vilket förklarar saker och ting. På förskolan är han enligt utsago en väldigt snäll och behaglig pojke. Han hjälper till, han är lugn och pedagogerna använder honom som exempel för de andra barnen. Första gången en Meskanen någonsin har använts som typexempel månne? =D När vi kommer dit blir han dock sig själv igen, river ner leksaker, knuffas, skriker, slåss och är bara...Harry.
Hans energi- och aktivitetsnivåer ligger inom normalspektrat, antagligen i den övre delen av spektrat, kanske liiiiite ovanför. Och nej, det hör inte till vanligheterna att tvååringar slänger möbler, förstör inredning, dunkar sitt eget huvud i bordet i ren ilska och försöker misshandla sina föräldrar...Detta är anledningen till att vi i dagsläget endast har TVÅ köksstolar som man kan sitta på utan att det förekommer fara för ens liv på grund av löst sittande stolsben och dylikt. Men han är ändå utåtagerande med sin ilska så det är ju alltid nåt. Psykologen frågade om han brukade försöka skada sig själv och det gör han ju inte. Inte när han är arg i alla fall, hans lek är en helt annan historia. Det kanske finns någon poäng med det, men jag personligen förstår inte riktigt nöjet med att kasta sig huvudstupa från sängen, asgarva och sen göra samma sak igen. Känns litegrann som att man faktiskt har intentionen att skada sig själv. (Och det ska komma från hon som kastar sig ut i raviner endast fastspänd med ett hårbandsliknande rep, paddlar kajak i vatten fulla med späckhuggare och gör annat galet bara för att adrenalinkicken är SJUKT SKÖN!)
Gällande sömnen ligger han i den NEDRE delen av normalspektrat, men det känns som om vi börjar få lite ordning på det. Det är däremot lite komplicerat att säga exakt hur länge han sover eftersom han kliver upp själv på morgonen, hämtar sig en yoghurt och sätter sig och ser på TV tills han blir uttråkad och kommer och väcker oss.
Vi ska i alla fulla fall bli EQ-föräldrar. "EQ för föräldrar" ska sträckläsas och appliceras på det lilla monstret. Vi ska prata, prata, prata och förklara när han är på väg att få sina utbrott eller bara vägrar i sten. Ungefär som vi gjort hittills alltså. Jag tjuvstartade lite idag och det gick ju inte alls bra.
"Men Harry, jag vet att det är jättekul att pilla på dom tända stearinljusen men du kan göra illa dig jättemycket och mamma vill inte det." Vad får man till svar?
"Nähä! Jag vill!"
Jaha ja...
Sammanfattningsvis är han smart och kreativ men har ett VÄLDIGT hett temperament som vi måste lära honom handskas med på rätt sätt.
Ni som nu har orkat läsa igenom allt det här dravlet sitter nu och ler för er själva och tänker "Men nu överdriver hon väl ändå. Harry som är världens lugnaste, mysigaste pojke!"
Nej, jag överdriver inte. Han är världens mes så fort man går hem till någon annan (förutom till bästis-Oliver eftersom de är av precis samma skrot och korn båda två) men en rabiat tasmansk djävul när man är hemma. Jag vill verkligen inte vara en sån där morsa som inte lämnar huset med ungen eftersom han kan börja avgrundsvråla i vagnen om han inte får som han vill och få gamla tanter att komma fram och undra vad vi gör med honom (Ja, det har faktiskt hänt) men jag känner att jag är på väg dit snart. Jag skulle älska att kunna gå på stan med honom i vagnen, äta lunch på nåt trevligt ställe men jag vet vad som händer. Han blir sur, börjar vråla och ska dra med sig allt som finns i butikerna. Lunchen avnjuts medan han skriker att han vill ha min mat istället för sin egen (även om det är samma mat på båda tallrikarna) och sen krävs det två personer för att få ner honom i vagnen innan man ska gå hem igen. Väl hemma bryter jag apatisk ihop i soffan och tittar trött på när han vänder upp och ner på varenda molekyl i sitt rum. Party.
