Ibland känner man sig bara gammal, av flera vitt skilda anledningar. Mina leder drabbas som bekant av en akut släng av sadism varje gång det är väderomslag ute vilket gör att jag haltar runt som en ledbruten gammal tant och tycker synd om mig själv. I morse kände jag mig gammal av en helt annan anledning. På grund av ovan nämnda sadisitiska kroppsdelar tog jag bussen till jobbet. När jag sitter i busskuren kommer en gymnasiebrud och ställer sig bredvid mig. Hon är (antagligen i sina egna ögon) extremt alternativ med svart fågelbo-liknande hår, blåa slingor, abnorma mängder kajal och klädd helt i svart med de ack så nödvändiga Converse Allstardojjorna på fötterna. Till outfiten hör naturligtvis en svart tygväska täckt med pins.

So far, so good. Tonåringar SKA revoltera och testa sig fram, men det ska fanimig vara lite äkta för Guds skull! Anledningen till denna galla från min sida var hennes pins. Jag vet inte, jag är ju en gammal kärring med jobb och familj men jag tycker väl ändå inte riktigt att Tokio Hotel, My Chemical Romance och Bullets for my Valentine är särskilt alternativa. Men det är ju bara jag, när jag var tonåring lyssnade de svartklädda flickorna på Cradle of Filth, Nine Inch Nails och Coal Chamber. Där snackar vi riktigt tung musik och tunga texter om död och elände. Jag har svårt att se den melakonin i Tokio Hotel med deras Mötley Crew-kopierade outfits och lalliga texter eller My Chemical Romance's tralliga låtsashårdrock. När hon sen dessutom har klämt in Svampbob Fyrkant och Foo Fighters (sic!) på sin väska kan man ju börja fundera vart våra ungdomar är på väg...Foo Fighters är ett grymt band, Svampbob Fyrkant är min Gud men det hela blir aningen ogenomtänkt från fågelbohårstjejens sida. Det är ungefär som när man själv gick i högstadiet och på grund av snåla föräldrar var tvungen att köpa Attitude-skor istället för Airwalks...Det blir bara...fel

Allt det här får mig osökt att tänka på mitt eget monster som en dag kommer att vara en revolterande tonåring. Vi som matar honom med Pink Floyd, Zeppelin, Deep Purple, Children of Bodom och annat godis kommer väl stå där som fågelholkar när han revolterar genom att börja lyssna på europop och Andrea Bocelli istället.

Nu är jag extremt gnällig. Kanske det här ska utvecklas till en "allt-var-bättre-förr-blogg"?

...är ungefär vad jag har lyssnat på dagarna i ända den senaste veckan. För er oinvigda drabbas lärare varje höst av höstlovssjukan och måste unisont stanna hemma och dra fötterna efter oss (ja, ja...Vi jobbar lite. Men bara lite...). Detta betyder att Mayhem Meskanen har varit hemma från dagis nästan hela veckan. Eftersom finnen har jobbat har jag umgåtts med denna sociala styggelse till 1½-åring i princip dygnet runt. Och jag har kommit till slutsatsen att jag nog borde tänka över vilken vokabulär jag använder runt honom eftersom det enda han säger till mig är "Mamma, sluta!", "Ei!" och "Nähä!"

"Ska Harry gå och sova?"
"Nähä!" (Följt av en våldsam huvudskakning och språngmarsch till andra sidan lägenheten)

"Nu byter vi blöja!"
"Sluta! Mamma sluta!" (Följt av en våldsam huvudskakning och språngmarsch till andra sidan lägenheten)

"Harry, släpp den där!"
"Ei!" (Följt av en våldsam huvudskakning och språngmarsch till andra sidan lägenheten)

Trots att han numer förstår enkla kommandon och inkallning och är en hejjare på apportering så är det vissa kontakter som fortfarande glappar. Till exempel betyder inte "Slå inte på hunden, klappa försiktigt" "Harry, stoppa in fingret i hundens näsa, öga, öra, rumpa (insert frivillig kroppsöppning) och vrid runt lite lagomt våldsamt"...Det hela brukar sluta med en vänskaplig brottningsmatch i fåtöljen följt av att Ronja sonika sätter sig på sin lille plågoande. Man skulle kunna tro att detta får små barn att bli rädda och gråta...Men nej, det här lilla barnet skriker av skratt, nyper henne i rumpan och tycker hon ska brottas mer...

En vacker dag när jag har mer tid ska jag lägga upp bilder. En vacker dag när jag har mer tid ska jag även skriva en roman...