Har just suttit och bloggat lite och läst feministiska bloggar och jag blir så trött, trött, trött.

Jag ser inte mig själv som feminist. Och med det menar jag inte att jag inte vill att män och kvinnor ska få existera på lika villkor, jag vill dock inte sätta den stämpeln på mig och bli ihoptutad med kvinnor som inte klarar av att andra kvinnor lever i roller som historiskt sett ansetts vara just "kvinnliga". Jag är naturvetare och logiker. Det ÄR skillnad på män och kvinnor, precis som att det är skillnad på hanhundar och tikar eller vilka andra djur ni än väljer att tänka på.

Nu är inte jag en kvinna som lever inom några klassiskt feministiska ramar, snarare tvärtom. Kanske är det det som gör att jag stör mig så mycket på feminismen som ideologi eller så är jag bara korkad. Upplys mig gärna. Läste ett inlägg om 80-talisternas syn på hemmafruar som fick ett rykande hett svar, ett svar så bra att jag önskar att jag hade kunnat skriva det själv. Men det gjorde jag inte, så jag får citera lite löst. Summan av kardemumman i kommentaren var att det är så svårt för feminister att förstå sig på andra kvinnor som väljer att leva enligt, vad de anser vara, de forntida könsrollerna. Kvinnor som tycker om att vara hemma och baka, ta hand om barn och göra allt annat som hemmafruar gör (jag har ingen aning om VAD de faktiskt gör, jag känner inga hemmafruar och kan inte riktigt leva mig in i tanken på att vilja vara hemma). Kvinnor kan tydligen inte tänka själva, vilket jag många gånger har anklagat feminismen för att banka in i huvudet på lättpåverkade humanoider med dubbla X-kromosomer. Om man väljer att ansöka om vårdnadsbidrag och stanna hemma med barnen måste detta naturligtvis vara en följd av att samhället har lärt dig att du ska göra det. Att kvinnan skulle vilja göra detta på eget bevåg är otänkbart. Kvinnor kan ju inte tänka själva, de gör bara vad samhället har lärt dem att göra. (Det verkar i alla fall vara vad många radikalfeminister anser). Det är synd om kvinnor, det är synd om alla stackars mammor, oh vad det är synd om oss, ska vi tycka synd om oss själva tillsammans?

Jag känner inga kvinnor som inte kan tänka själva. TROTS att de är kvinnor. The horror...Det är synd om kvinnor för att de inte får lika bra jobb som män, det är synd om kvinnor för att de måste vara hemma med barnen, det är synd om kvinnor som inte vet bättre själva, eftersom de är kvinnor. Så då måste andra kvinnor komma med pekpinnar för att förklara hur juvenila och naiva de är som inte förstår hur synd det är om dem.

Statistiskt sett är det fler män än kvinnor på tekniska utbildningar på universitet och högskolor. Jag tänker inte ens försöka redovisa denna statistik, jag har en låååååång akademisk karriär bakom mig och jag anser mig själv vara ett högst tillförlitligt ögonvittne. Men lik förbannat finns det feminister som anser att kvinnor ska få jobben, oavsett de har rätt kompetens eller inte, för att de är kvinnor. Man lär andra kvinnor att skrika "diskriminering" så fort de inte får som de vill eller livet går emot dem. Man ska inte ropa varg tror jag någon sa för länge sen.

Kvinnor måste kämpa sååååå hårt för att få en tillfredsställande karriär. Kan det kanske vara så att vad de små tanterna i F! anser vara en tillfredsställande karriär kanske inte är det för Hanna i Sölvesborg? Nej, så kan det inte vara. Hanna i Sölvesborg är bara ett av samhällets offer som inte har förstått att man måste ha ett förvärvsarbete för att räknas.

Feminister kämpar för att kvinnor ska få plats, att klassiskt kvinnliga sysslor ska få högre värde. Jag vet inte jag, men det känns som om de biter sig själva i svansen.


Rant over.