Jag anser mig inte vara en särskilt nostalgisk människa, kanske de som läser det här (om det finns några) uppfattar mig annorlunda. Det skull i och för sig inte förvåna mig eftersom min uppfattning om mig själv väldigt ofta inte stämmer överens med andras. Om det är dom eller jag som har rätt har jag aldrig orkat fördjupa mig i, jag är överlag relativt nöjd med saker och ting som de är.

Men vad är nostalgi då egentligen? Är nostalgi att bara tänka tillbaka på dom roliga sakerna, de som i dåtiden inte verkade ha någon betydelse alls men som i dag väger tyngre än mycket annat? Jag kände mig gammal idag när jag gick från jobbet. Gräsmattan utanför var full av elever som njöt av solen, satt i små klungor och rökte. Jag kan inte minnas att jag gjorde mycket sånt, men det är mycket jag inte minns. Den tiden var stressig och alldeles för turbulent för att jag ska orka minnas allt. Trots det såg jag tonåringarna och sköljdes över av en våg av nostalgi.

Jag har senaste tiden gått runt och tänkt på att allt var bättre förr. Det är bara det att det inte var det, det var bara annorlunda, men jag tror knappast att det var bättre. Jag vet inte om det är någon slags begynnande trettioårskris eller bara våren som sätter igång min gamla, igenrostade hjärna. Det har gått ett läsår och jag funderar på vad jag egentligen har lärt mina elever. Återigen, nostalgi. Jag tänker ibland tillbaka på den person jag ser som min mentor. Inte i livet som stort, men definitivt i mitt yrkesliv. Jag önskar att jag kunde göra pedagogiken till min på det sättet som han gjorde (och som jag hoppas att han fortfarande gör). Missförstå mig inte, det handlar inte om någon förälskelse eller betuttat tillbakablickande. Det handlar om en grym lärare som sedan blev en ännu grymmare handledare åt en förvirrad lärarstudent.

Vad skulle han tycka om mitt arbete? Jag vet att det inte spelar någon roll, jag kan inte förändra något heller. Every man is an island...snarare Every teacher is an island. Hur mycket jag än vill kan jag inte bli honom. Å andra sidan är det inte det jag är ute efter heller. Kanske snarare bara någon typ av bekräftelse på att jag faktiskt gör något rätt. Det går lösa rykten på stan om att jag skulle vara en mycket bra lärare. Jag vet inte vem det är som sprider ryktet eller varför. Människor som jag inte har någon pedagogisk anknytning till säger till mina vänner att de hört att Cilla är en skitbra lärare. Må så vara, men varför? Är det för att jag faktist lär mina elever något eller är det bara för att jag ser dem? För det gör jag, jag vet allas namn, jag lyssnar på dem, jag dömer dem inte och jag struntar inte i någon som säger hej eller frågar hur det är. Jag har ingenting att dölja, på det sättet kanske jag är en dålig lärare. Jag släpper lös och flamsar och tramsar, får mina elever att kikna av skratt och har kul i klassrummet.

Jag hoppas verkligen att de lär sig något. Det händer saker i deras hjärnor, det märker jag, men är det jag som är ansvarig för det eller har kunskapen kommit någon annanstans ifrån? Varför gör jag alltid så här? Sitter andra lärare och synar sig själv i sömmarna på det här sättet? Är jag osäker eller utvärderande?

En liten (!) social rendez-vous i helgen fick mig att tänka tillbaka på hur saker och ting var för 7-8 år sen. Hur sjukt galet allt var, impulsivt och extremt. Varje dag var som ett blietzkrig som oundvikligen slutade i kaos och man visste aldrig vad som väntade. Men var det roligare? Har jag inte lika roligt nu?

Som vanligt har jag alltid lika svårt att låta mig själv ha roligt. Jag är långt ifrån lika överspänd som jag var för några år sen, men jag är inte lika avslappnad som innan det. Innan den där svackan som gjorde allt helt jävla fel. Jag har alltid intalat mig själv att jag inte låter omständigheter stå i vägen för mig, men det är kanske det man måste lära sig när man blir äldre? Att man inte kan köra på som en bulldozer utan att titta i backspegeln efter roadkill. Handling och konsekvens blir tydligare ju längre tiden går. I alla fall det sistnämnda, varför känns det som om allt man gör får mycket större konsekvenser nu än de fick förr?

Är jag fortfarande GodCilla eller har jag utvecklats till något annat? I så fall vad?


Det här blev lagomt spretigt. Jag skyller på fyrahundra sidor Margaret Atwood. Något som inte riktigt fick de konsekvenser jag väntade mig.