Det är ingen dans på rosor att vara hemma med en fyraåring och en ettåring. Det är definitivt ingen dans på rosor att vara hemma med en fyraåring, en ettåring OCH ha en kajkad högerarm. Överansträngning? Muskelinflammation? Guds straff för att jag är en vedervärdig människa? Inte vet jag, men varken Pamol, Naproxen eller voltarengel funkar. Passande nog tror Terror att hon är en pascha som ska bli behandlad därefter.

"Sätta fötterna på golvet? jag? Då kan jag ju vara tvungen att trampa runt i allt damm jag rört upp..."

Ni som tycker jag bloggar för lite, följ mig på instagram istället. Uppdateras definitivt oftare än den här...vitunhurri heter jag där.

Äntligen ett aktuellt ämne som jag faktiskt VET att jag kan diskutera mycket kring.

Konst ska provocera, så är det bara. Få människor att tänka, värdera och omvärdera. Om det så är en stilleben eller en vägg med grafitti. Performancekonst är ännu bättre, den får människor att bli en del av konstverket, den allra bästa formen av konst. Att betraktarna och de som kommenterar konstverket i sig inte kan tänka längre än näsan räcker, det får stå för dem. Är en karikatyr av en människa med annan hudfärg mer fel än religiösa karikatyrer? Det kanske är dags att rensa lite i garderoberna där hemma. Hur många av er har inte köpt billiga trästatyetter på lågprisvaruhus som ska påstås vara afrikansk konst, men som i själva verket är en ljusstake snidad och målad att se ut som en afrikansk kvinna eller man? För GUDS SKULL, släng dem genast, för de är rasistiska!

Personligen anser jag att det här var ett intressant och nydanade sätt att ytterligare problematisera könsstympning. Men allt är en tolkningsfråga, precis som med alla andra konstverk vi stöter på. Men alla tolkningar ska bygga på välgrundade argument, även om de är högst personliga. "Bara för att jag tycker så" kan aldrig någonsin räknas som ett vettigt argument, ALDRIG!

Att först fördöma just denna performance för att sen gå raka vägen till ICA för att köpa Uncle Ben's ris (som hejvilt marknadsförs i alla svenska kanaler, trots historien bakom varumärket) är rätt underhållande i mina ögon. Vet du inte vad jag menar? Ta ditt ansvar som konsument och gör lite research innan du köper första bästa grej du ser i butiken.

Om man vill kan man vrida all konst och få den att verka rasistisk eller fördomsfull, det är bara att titta på vilket barockt eller realistiskt porträtt som helst. Nakna kvinnor, ofta prostituerade (Manet gillade att teckna och glorifiera horor, kolla bara Olympia). Är denna typ av kvinnoförnedring något som passar sig i vårt moderna samhälle? Ja, jag vet att tavlan målades på 1800-talet, men den anses fortfarande vara ett av hans viktigaste verk, och den används flitigt i konstundervisning på olika svenska lärosäten. Jag har själv studerat den för länge sen.

Chef - Du finns väl i Studion på torsdag?
Jag - Ja, hela dagen.
Chef - Bra, då kommer det lite ministrar och tittar på torsdag.

What?
Ibland önskar jag att jag vore en sämre lärare än jag är...

Vet ni hur det känns? Bäckensubluxation? Nej, jag tänkte mig väl det. Föreställ dig att nån står bredvid dig och kör in en skruvmejsel rakt in i höften på dig när du minsta anar det. Sen skruvar dom runt lite där och låter mejseln sitta kvar. Så känns det.

Superdupertrevligt. Verkligen. Jag känner mig som en gammal kärring som skulle behöva en ny höft varje gång det händer. Det har inte hänt sen i höstas, men i lördags när jag var ordentlig och städade vinden kände mitt skelett att det var dags att jävlas lite igen, bara så där på pin kiv för att ha lite roligt.

Well...we are not amused. Not the least. Ibland är det behändigt att vara överrörlig, när jag var yngre bäddade det för fantastiska partytrick. Som att kunna vrida handleden en sådär 190 grader, kunna vrida sina knän i vinklar som gör vanliga människor illamående och total immunitet till de flesta grepp som lärs ut inom kampsporter. När man är drygt trettio är det inte fullt lika underhållande längre. Och jag har tydligen blivit så gammal (läs jag har så utslitna ligament) att jag inte ens kan knäcka tillbaka bäckenet själv längre. Nej, nu ska det tydligen daltas och krävas sjukgymnast för att kunna trycka och slita tillbaka allt på plats.

Det gör ont att sitta, det gör ont att gå, det gör ont att stå, det gör ont att ligga. Som bäddat för en felfri och helt fantastisk vardag tillsammans med Terror och Mayhem.

Nu har jag försökt få det på plats sen i lördags, utan resultat, så imorgon måste jag ringa till snälla Maggan eller Krille så att någon inom en relativt snar framtid (vi pratar om sjukgymnaster, det lär ju ta sisådar tre-fyra månader innan jag kan få en tid) kan få allt på plats igen.

Eller, F**k Krille och Maggan, bara nån kan hoppa lite på mig så kanske det blir rakt igen.

Jag älskar mitt jobb, men lite då och då kommer det såna där perioder då man undrar vafan man tänkte när man valde yrkesbana. Lite en sån period har jag nu, det enda jag gör är jobba, jobba, jobba, leka pyttelite och sova. Äta gör jag ibland. När jag hinner. Gårdagens intag på jobbet bestod av kaffe och nikotin. Underbar blandning...

Terror fyller år idag, men kalaset hade vi redan i lördags. Eftersom vårt hem är lite smått flyttkaotiskt ockuperade vi Örarna med en massa tårta istället. Bilder lägger jag upp sen, nån gång när jag har tid, typ om hundra år (ni känner mig. It will happen when it happens).

Som den ansvarstagande fadern han är, gick finnen på ettårskontroll med henne. Drygt 10600 kg och 80 cm lång. Hon är fortfarande våran lilla plösö men istället för att mest likna ett bowlingklot har hon börjat få ett eget utseende. Återigen har någon kommenterat att hon ser samisk ut. Jag vet att hon gör det, men jag kan inte riktigt förstå varför. Vi får skylla på finnen som vanligt.

Om ni förresten är lediga första veckan i april behöver vi flytthjälp. Eftersom vi bara flyttar två gårdar bort är det ju en enkel flytt men det får gärna gå så fort som möjligt. Stora, starka pianobärar-villiga pojkar och flickor efterlyses!

Uppenbarligen inget mer bloggande från mobilen. Det där med blankrad verkar ju inte riktigt vara androidtelefonernas starka sida...

Ja, här ligger jag i soffan och av någin outgrundlig anledning tittar jag på melodifestivalen. Just nu är det en fruktansvärt svensk pojke som sjunger om soldatlivets fruktansvärda vedermödor. Fullkomligt logiskt, inte sant? Jag menar, han som antagligen växt upp i den svenska idyllen, lärt sig musik via kommunala musikskolan och gått och lagt sig i sin säng varje kväll utan att oroa sig över vad han ska möta på slagfältet när han vaknar är ju en FANTASTISK representant för alla världens soldater. Ja, jag hatar Melodifestivalen och förtjänar ett nackskott för att jag överhuvudtaget ödslar tid på den, men det ger bra material till krönikor om inte annat. Att dom sen mixar nåt slags kokihop av melodier som låter exakt som Leila K's "Electric", påstår att det är en gammal melodifestivallåt (melodifestival equals plagiat. Läs förra årets inlägg om Eric Saade vs. Lili &Susi) utan att ens involvera damen i fråga är rätt tragiskt. Hon behöver säkert pengarna bättre än Jessica Folker. Fast å andra sidan verkar ju den sistnämnda gilla att riva ner K-märkta hus utan godkännande från länsstyrelsen så hon behöver väl lite inkomst för att kunna betala alla viten... Man kan inte tävla i musij. Men jag skulle vilja tävla om vilken musikgenre som är bäst. Då skulle "melodifestivaldänga" med största sannolikhet bli diskvalificerad eftersom den knappast kan räknas som genre inom något område förutom i Christer Björkmans sjuka, vridna lilla låtsasvärld. Jag ber om ursäkt för eventuella stavfel pga mobilbloggande. Nu ska jag tävla om hur mycket man kan kräkas efter en kväll med svensk tv-underhållning utan att vända sina inälvor utochin.

Harry var en ganska vild bebis. Han klättrade och for överallt, ramlade och ställde sig upp igen. Babblade nonstop och var alldeles för smart för sitt eget bästa.

Så när vi fick veta att jag var gravid med nummer två tänkte vi "jamen då kanske vi får en lugnare bebis, det kan ju inte bli mycket värre än nummer ett"

När vi fick veta att det var en flicka tänkte vi (ja och nu genusgeneraliserar jag lite, jag vet!) "jamen då kanske hon blir lika lugn och behaglig som hennes mor var när hon var liten!"

Sen kom hon. Hela hennes entre in i jordelivet borde ju ha gett oss en hint om hur det skulle fortsätta. Bråttom ut hade hon och lika bråttom har hon haft hela sitt snart ettåriga liv. Helt jävla sjövild med ett temperament som skulle få vilken zenmunk som helst att gråta blod. Typiskt småsyskon som kräver uppmärksamhet hela tiden och inte är sen att meddela omvärlden om sin existens när hon känner sig åsidosatt (läs: när man inte tittar på henne precis hela tiden dygnet runt).

Vi trodde att nummer två omöjligt kunde vara värre än nummer ett. Det var för oss en fysiologisk och psykologisk omöjlighet. As far as wild goes; Harry was the shit.

Trodde vi...men vi hade uppenbarligen så fel som man kan ha...

Lämnad ensam i ett rum i MAX två minuter kan hon åstadkomma stordåd. Typ lyckas ta sig upp på TV-möbeln och pilla lite på TV:n. Ber om ursäkt om impulskvaliteten på bilden, men jag tror ni fattar poängen.

 

Och som de FULLSTÄNDIGT normala föräldrarna vi är var inte första reaktionen "Shit! Tänk om hon hade ramlat" utan snarare "shit! Tänk om dyrtv:n hade ramlat!"

 

 

 

Hur är det möjligt att vara mer stressad när man är ensam hemma, utan man och barn än vad man är när hela klanen är samlad på en gång? Upp i ottan, äta frukost (jomenjustja, det var ju sånt jag inte kan), klä sig, ut med hunden, promenera till jobbet, arbeta som en galning, kanske träna, promenera hem, ut med hunden, fixa mat, jobba lite mer och sen stupa i säng.

Jag erkänner att det är jävligt skönt när vi är hemma båda två. Allra bäst är det naturligtvis när finnen är ledig och har maten serverad när jag kommer hem från jobbet och två glada barn väntar på en i hallen när man kliver in.

Gud förbjude att man någonsin skulle bli ensamstående. Jag har flera ensamstående föräldrar i min bekantskapskrets. Hur FAN gör ni? Ni är tamigtusan supermänniskor!

...anser jag inte att Karthago bör förstöras, MEN jag skulle vilja hitta någon som kan ge mig denna frisyr igen för en billig penning. Jag är snål som person och just nu måste vi spara pengar på grund av den stundande flytten och dubbla hyran som väntar oss till våren så ett frisörbesök är uteslutet

Nån som känner sig manad?

Och med den rubriken vet jag att jag tappar ungefär alla mina läsare, men det struntar jag egentligen i, jag skriver precis som vanligt bara för min egen skull.

Musik är och har alltid varit viktigt för mig. När jag var yngre hade jag väldigt lätt för att definiera mig utifrån den musik jag lyssnade på, precis som ungefär 75% av alla andra tonåringar i världen. Jag har varit skejtare, goth/syntbrud, grungedrägg och hårdrockare. Nu befinner jag mig någonstans mitt emellan. Jag är så pass gammal att jag definierar mitt själv utifrån andra saker än musik. (Men jag erkänner att jag blev jävligt förbannad på killen på Blå som för flera år sen försökte få det till att det såg ut som jag var en sån som lyssnade på Celine Dion och Madonna medan Marie var hårdrockaren. Shame on you din lilla wannabe!)

Nu har jag varit gräsänka i nästan en vecka och ska så fortsätta fram till torsdag då man, barn och allt kaos infinner sig igen. Denna tid har lett till att jag utan begränsning kunnat lyssna till vilken musik jag vill hela eftermiddagarna och kvällarna och det sätter igång de rostiga kugghjulen som vanligt. Nog för att jag och finnen har i princip samma musiksmak (en av de första grejerna han frågade mig när vi träffades var vilken musik jag lyssnade på. När jag sa att jag gillade Nine Inch Nails var det ok) men när han lyssnar på musik har han en lite irriterande tendens att byta låtar stup i kvarten och det är sällan man får lyssna färdigt på nåt. Men jag vet att jag kan vara likadan ibland. Det finns så mycket fantastisk musik därute och när man verkligen gillar nåt vill man dela med sig av det till resten av världen.

Jag har tidigare i bloggen skrivit ner någon slag soundtrack of my life, och den stämmer väl ganska bra än. Jag har under senare tiden, under mina långa promenader till och från jobbet med lurarna i öronen kommit fram till att i princip VARJE låt eller artist jag har på min playlist har betyder något speciellt för mig. Varje låt jag hör kan jag koppla till en specifik plats, person eller känsla. Dock haer jag kommit till slutsatsen att jag lyssnar väldigt lite på ny musik. Det finns helt enkelt inte mycket nytt som tilltalar mig. Jag tycker om de gamla favoriter jag har som fortfarande producerar och släpper nytt lite då och då. Tråkigt enligt vissa, men jag lyssnar inte om det låter likadant hela tiden, det finns ingen poäng med musiken om den aldrig utvecklas åt något håll. Och det är precis det som är mitt problem med dagens rock. Allt låter likajävladant vad man än lyssnar på. Kommer ihåg att jag hade några elever som för ett bra tag sen var så peppade på fredagen eftersom de skulle iväg och lyssna på Volbeat under helgen. Det var "coola killar" som tycket de lyssnade på riktigt tung hårdrock. Vad tänker jag på när jag hör Volbeat? Jag ser framför mig en enorm dansbana med 50-plussare som dansar styrdans. Seriöst, Volbeat är som hårdrockens Vikingarna eller Sven-Ingvars. Det är trallvänligt, glatt och så ljust att man blir bländad när man råkar snubbla över en av deras låtar när man bläddrar bland radiokanalerna i bilen.

Jag kan inte ens namnen på alla nya rockband som ploppar upp här och där. Ingen av dem har något unikt som gör att man faktiskt kommer ihåg dom och särskiljer dem från allt annat på musikscenen.

Så vad lyssnar jag på då? Alltalltallt. Ju tyngre desto bättre naturligtvis, men jag är en omnivor när det gäller musik och det mesta går ner. Sen jag träffade finnen har jag upptäckt mycket fantastisk finsk musik. De inhemska finskar rockbanden är fan så mycket bättre än de motsvarande svenska. Okej, deras engelska är långt ifrån den bästa, men det finns en genuin känsla och tanke bakom många av banden och då spelar inte språket någon roll. De finska band som sjunger på finska går inte ens att jämföra med svenska band som sjunger på svenska, det är två helt olika klasser, så långt ifrån varandra på skalan att det inte ens är värt att jämföra.

Jag har egentligen ingen poäng med det här raljerandet, jag ville bara skriva av mig litegranna så jag kan fokusera tankarna på annat istället.

Just nu då? Ja, just nu är the Pistepirkko på spellistan. Innan det Sentenced. Ambivalent, javisst!

Ungen sitter inne i ett köksskåp och river ut inredningen så jag tänkte underhålla er med en lista jag snott från Marie. (Nej, jag har inte snott hela listan, det är mina egna svar).

1. Hur gammal är du om 5 år? 35½. Gammal som gatan.
2. Vem tillbringade du minst två timmar med idag? Tove the Terror.
3. Hur lång är du? 180 cm
4. Vilken är den senaste filmen du sett? Bortsett allt slötittande, "Source Code". Rekommenderas.
5. Vem ringde du senast? Mira.
6. Vem ringde dig senast? Mamma. Hon var less på att vänta.
7. Hur löd det senaste sms:et du fick? "Sliten =) Ring Mira".
8. Föredrar du att ringa eller skicka sms? SMS. Jag har tics när det gäller samtal. Dessutom är jag the queen of the written word.
9. Är dina föräldrar gifta eller skilda? Ja.
10. När såg du senast din mamma? Igår eftermiddag.
11. Vilken ögonfärg har du? Grön-blå.
12. När vaknade du idag? 04.33 då en viss person fick för sig att det var morgon. Jag höll inte med, gav henne en leksak i sängen och somnade om.
13. Vilken är din favoritjulsång? Oravan Joulu av Aknestik. Det är synd om finska ekorrar...

14. Vilken är din favoritplats? Svårt att säga. Soffan, med förutsättningen att det är tyst och jag får läsa ifred.
15. Vilken plats föredrar du minst? Hallen. Det är jämnt ett jävla villervaller med kläder, skor, hockeyklubbor och en enorm målistrunk mitt i alltihop.
16. Var tror du att du befinner dig om tio år? Specialpedagog eller rektor på någon gymnasieskola här eller i Helsingforsområdet.
17. Vad skrämde dig om natten som barn? Jag hörde och såg mycket konstiga saker när jag var liten. Jag var inte riktigt som andra och det var jag rädd för innan jag vande mig.
18. Vad fick dig verkligen att skratta sist? En elev.
19. Hur stor är din säng? 160 cm.
20. Har du stationär eller bärbar dator? Två bärbara.
21. Sover du med eller utan kläder på dig? I underkläder.
22. Hur många kuddar har du i din säng? Jag har fyra, finnen tre. Ja, jag använder alla fyra kuddarna. Jag är anal när det gäller kuddarna när jag ska sova. Finnen blir vansinnig varje kväll när jag gräver runt för att få det rätt.
23. Hur många landskap har du bott i? Två.
24. Vilka städer har du bott i? Luleå, Umeå och en liten sväng i Manchester. Skulle vilja lägga till Helsingfors på listan.




25. Föredrar du strumpor eller barfota? Barfota.
26. Är du social? Jag är periodare. Jag är social, men min hjärna klarar inte alltid av socialt umgänge.
27. Vilken är din favoritglass? Den där apelsin-chokladglassen som jag och Dampen vräkte i oss en sen kväll i Umeå för en massa år sen. Har tyvärr aldrig hittat den igen.
28. Vilken är din favoritefterrätt? Efterrätt? Jag är alltid proppmätt efter middan. Men kanske nåt av Dampens bakverk om jag måste välja.
29. Tycker du om kinamat? Nja, hellre japanskt.
30. Tycker du om kaffe? Med en jävla massa mjölk i.
31. Vad dricker du till frukost? Har senaste dagarna ätit någon slags superfrukost med naturell yoghurt, goji-och havtornsbär och naturell müsli. Allt är naturligtvis Maries och Herbalifes fel.
32. Sover du på någon särskild sida? Helst på höger, vilket innebär att finnen oftast använder mig som kramnalle och tar saxgrepp på mig bakifrån när han sover. Och sen påstår han att han inte vet vad jag pratar om.
33. Kan du spela poker? Det finns två sporter/spel i världen som jag suger på. Allt som har med kort att göra samt bowling.
34. Tycker du om att mysa/kela? Nej inte direkt. Ännu en av mina tics.
35. Är du en beroendemänniska? Snus. Jag överlever inte utan.
36. Känner du någon med samma födelsedag som din? Jag tror nån kollegas barn fyller år samma dag.
37. Vill du ha barn? Alltså räcker det inte att vi har tillfört världen en rejäl dos kaos två gånger redan?

38. Kan du några andra språk än svenska? Engelska, lite franska, lite spanska, lite finska och rövarspråket.
39. Har du någonsin åkt ambulans? Ja, med en väldigt nyfiken bebis i famnen.
40. Föredrar du havet eller bassängen? Bassäng. Slipper sand mellan tårna.
41. Vad spenderar du mest pengar på? Mat och snus.
42. Äger du dyrbara smycken? Inte ens förlovnings- och vigselringarna är särskilt dyrbara, pengamässigt iaf.
43. Vilket är ditt favoritprogram på tv? Ser extremt lite aktivt på TV så jag har nog inget.
44. Kan du rulla med tungan? Ja, jag har den genetiska förutsättningen.
45. Vem är den roligaste människan du känner? En Fisk. Hon har precis samma humor som mig så naturligtvis är hon fantastiskt rolig. Emil kan vara rätt kul på fyllan också.
46. Sover du med gosedjur? Ja, jag har ju en stor finsk björn i sängen. Räknas det?
47. Vad har du för ringsignal? Rock Lobster framförd av Peter Griffin. Men funderar på att byta till nåt mer rockigt.
48. Har du kvar klädesplagg från då du var liten? Det får du fråga min ömma moder om.
49. Vad har du närmast dig just nu som är rött? En hakklapp på bordet.
50. Flirtar du mycket? Jag har försökt flirta med min man i princip dagligen i snart nio år men han fattar aldrig nåt.
51. Kan du byta olja på bilen? Jag har aldrig gjort det men jag skulle nog fixa det med lite handräckning.
52. Har du fått fortkörningsböter någon gång? Nej. Enda gången jag blivit stoppad var när jag skulle köra hem tre grekiska DJ's och Martin som klämt in sig i min miniatyrgolf. Polisen skrattade dock bara och sa åt mig att se till att dom kom hem ordentligt.
53. Vilken var den senaste boken du läste? Läst ut- Macbeth av Shakespeare. Håller på med - Wuthering Heights av Emily Brontë. Igen.
54. Läser du någon dagstidning? På kafferasten brukar jag ögna igenom lokaltidningarna och DN.
55. Prenumererar du på någon tidning? Nej, inte längre. Tar gärna emot en prenumeration på Pondus. I'm a sucker for comics.
56. Dansar du i bilen? Hur fan skulle det gå till? Jag är nästan två meter lång, jag ryms ju knappt som det är.
57. Vilken radiostation lyssnade du på senast? P4. Har haft radion på åt hunden på dagarna när hon varit ensam hemma så den står ju på när jag kommer hem.
58. Vad var det senaste du krafsade ner på ett papper? Lektionsplanering.
59. När var du senast i kyrkan? Ellies dop. Not a big fan of the whole church thing...
60. Är du lycklig? Ja, jag är ju av den gamla skolan. Man ska inte klaga så mycket. Det kunde varit värre.

...en bebis (som faktiskt inte kommer vara bebis så mycket länge till, Maj Gaaad!) gör när den tillfrisknat efter en vecka med full-blown influensa med halsont och total mat- och sömnvägran?

Tar igen det. Med råge...Äter som en grovarbetare, sover som en björn i ide och skiter därefter. Tre enorma bajsblöjor på mindre än två timmar. Det ni. Det luktar inte precis rosenvatten i tvättstugan.

Jag har gjort det. Jag har lyckats hålla mig undan fenomenet ganska länge, men idag kände jag att jag var tvungen att stilla min nyfikenhet.

Det fanns fantastiska kastratsångare på 1700-talet då nyklassicismen blommade som bäst. Farinelli var rätt imponerande, likaså Moreschi (som dock kom långt senare). Män som fått familjejuvelerna avskurna för att kunna forstätta vara sopraner efter puberteten. Och populära var dom, riktiga rockstjärnor (ja, uppenbarligen förutom hela sexgrejen...drogerna fick de nog så de räckte, i alla fall genom allt blypuder de dammade sina peruker med).

Stor grej, megahit. På 1700-talet.

Alessandro Moreschi är känd som världens sista kastrat, men världshistorien måste ha missat en...Jag menar, det finns ingen annan förklaring till att Justin Bieber låter som en liten flicka. Eller är han kanske egentligen en förtäckt 11-åring? Han ser ut som en, och det har ju hänt förut att popindustrins magnater har försökt dölja sanningen en aning (läs " Tatu").

Hur som helst har jag nu lyssnat på min allra första, och definitivt absoult sista Justin Bieber-låt. Jag erkänner att jag spydde lite i munnen, precis som när jag hör the Corrs. Och detta är faktiskt sant, det är bara att fråga resten av min familj, jag mår helt ärligt talat fysiskt illa när jag hör the Corrs. Jag får kväljningar, och jag som är känd för att vara sarkastisk är nu helt ärlig.

Och ja, jag gråter inte bara lite inombords när jag tänker på att det är detta dagens tonåringar (främst tjejer) ihop med hela den förkastliga "Twilight"-serien växer upp med och kommer tänka tillbaka på med nostalgi. Det är alltså dessa människor som ska leda vår värld i framtiden.

Tänk på det ni.

P.S Det kommer en nyårskrönika inom en snar framtid. En framtid som inte innehåller en dunderförkyld bebis med ett gnällregister som inte kommer från denna värld. D.S