Sitt still!
Jag har tills jag fick barn levt i illusionen att helgen är den tid på veckan då man får chans att vila upp sig...Illusion som jag sa...Han där uppe hade nog inte småbarnföräldrar i tankarna när han skapade sabbaten. Min helg har i stort gått ut på att springa och jaga efter en vild snart-ettåring som visar lovande tecken på en karriär som bergsbestigare/fasadklättrare. Upp i soffan, upp på ryggstödet, skrika tills mamma eller pappa plockar ner en, upp i fåtöljen, klättra lite på hunden, slita löv från stora växten som mamma och pappa lämpligt har placerat bakom fåtöljen (för där kommer han ju aldrig att få tag i den. Ha ha...). Bli nerlyft, klättra upp igen, bli nerlyft, krypa iväg, riva ner allt i rummet och sen låtsas som om det regnar.
Att byta blöja är ett äventyr i sig det också. När man har såna kroniska besvär med begreppet stilla som fläskisen har slutar oftast det hela med att det är bajs överallt och den ömma modern springer och jagar en bajsrumpebebis som kryper runt med hela härligheten exponerad för lämpliga, än så länge rena ytor...
Den lille sadistiske egoisten har dessutom lärt sig nåt nytt..."Anaa, anaa, anaa" (Antaa betyder ge på finska...så det blir ungefär "ge mig" på egoistiskt bebisspråk). Vi upptäckte det igår när jag i godan ro försökte äta en smörgås framför TV:n. Fläskisen är för er som inte är insatta, utrustad med en matradar med ungefär 50 meters känslighet. (Den ger egentligen utslag för alla organiska samt icke-organiska material man kan sätta i munnen...) Han släppte allt han hade i händerna (dvs vovven, fjärrkontrollen och min gamla trasiga mobil) och rejsade fram till soffan. "Anaa, anaa, anaa". Så nu kan jag förutom sminkning, toalettbesök samt duschning lägga till förtäring av livsmedel på den lista över saker jag inte längre får göra i lugn och ro...
Att byta blöja är ett äventyr i sig det också. När man har såna kroniska besvär med begreppet stilla som fläskisen har slutar oftast det hela med att det är bajs överallt och den ömma modern springer och jagar en bajsrumpebebis som kryper runt med hela härligheten exponerad för lämpliga, än så länge rena ytor...
Den lille sadistiske egoisten har dessutom lärt sig nåt nytt..."Anaa, anaa, anaa" (Antaa betyder ge på finska...så det blir ungefär "ge mig" på egoistiskt bebisspråk). Vi upptäckte det igår när jag i godan ro försökte äta en smörgås framför TV:n. Fläskisen är för er som inte är insatta, utrustad med en matradar med ungefär 50 meters känslighet. (Den ger egentligen utslag för alla organiska samt icke-organiska material man kan sätta i munnen...) Han släppte allt han hade i händerna (dvs vovven, fjärrkontrollen och min gamla trasiga mobil) och rejsade fram till soffan. "Anaa, anaa, anaa". Så nu kan jag förutom sminkning, toalettbesök samt duschning lägga till förtäring av livsmedel på den lista över saker jag inte längre får göra i lugn och ro...
Tråkigt inlägg
Sitter på jobbet och inbillar mig att jag har sjutusen saker att göra fast jag egentligen inte alls behöver göra särskilt mycket. Jag har ju sån superkoll på läget. Ha ha...
Har senaste tiden fått lite pikar över att jag är så sjukt dålig på att blogga men jag tänker inte sätta mig och skriva här om jag inte har nåt att skriva om. Vem vill läsa om min vardag med galna hundar, pizzakanter och vilda bebisar som klättrar ner i toastolen? För toastolen, den är uppenbarligen Guds gåva till spädbarnet. Det börjar dock bli lite tjatigt att inte kunna gå in på toaletten utan att tjockisen kommer galopperandes(om man nu kan galoppera krypandes) och ska klättra upp på eller ner i toastolen. Jag funderar återigen i mitt stilla sinne på varför ingen har konstruerat tvångströjor till småbarn för att lugna alla stressade småbarnsföräldrars darriga nerver. Den nyaste hypen är att slänga ner nappen i toastolen och sen plaska runt lite med den där i. En vacker dag kommer han tappa balansen och åka med huvudet före ner i härligheten. Jag känner min son. Han lyckades även ta sig in i barskåpet och nalla några snapsglas...Det ska börjas i tid.
Jag skriver inte roligt idag, huga...Ändå har jag fått sova hela natten lång eftersom fläskisen kidnappades av mormor och morfar igår. Jag har i alla fulla fall beslutat att aldrig ha honom i sängen igen. Härom natten ville han absolut inte sova i sin säng så jag provade att lägga honom bredvid mig istället. Never again säger jag bara. Att han är sin fars son har ju konstaterats för länge sen, om och om igen. Men jag brukar slippa vakna med finnens fötter i öronen. Han har inte för vana att stoppa in sina händer i munnen på mig när han sover heller även om finnens sömnmönster mer liknar epelepsianfall än vanlig REM-sömn.
Fläskisen började förresten surra för en månad sen men nu har han lagt av. Men det kom nya ord hela tiden. Naturligtvis skulle han lära sig "nej" först av allt. Och han förstår verkligen när det ska användas. "Nej-nej-nej-nej-nej-nej" varje gång man ska byta blöja, ta på kläder eller ägna sig åt andra aktiviteter som kräver att man måste sitta still i mer än en millisekund. "Mamma-mamma-mamma-mamma" är en annan populär fras. Man kan höra honom på avstånd i vardagsrummet, sen kryper han förbi en i köket och fortsätter ut i hallen, rabblandes samma ramsa hela tiden. Här följer en klassisk mammalista över sånt han säger (även fast jag generellt sett avskyr de flesta mammabloggar)
mamma
pappa
täti (finska för moster)
tutte
gott
nej
hauva (vovve på finska)
äiti (mamma på finska)
mitä (vad eller va på finska)
Ja, han verkar iaf ha lagt surrandet lite på hyllan nu ett tag vilket jag bara är nöjd med. Han pratade så att öronen blödde på mig och finnen där ett tag. Men som Marie sa när jag klippte mig sist. "Är det konstigt att han pratar så som du och Jani surrar? Han kommer bli världens jobbigaste tvååring. Käften kommer gå i ett på honom..."
Nu ska jag sluta plåga er med detta fantastiskt tråkiga inlägg. Jag ville bara meddela att bloggen inte är helt död. Än iaf.
Har senaste tiden fått lite pikar över att jag är så sjukt dålig på att blogga men jag tänker inte sätta mig och skriva här om jag inte har nåt att skriva om. Vem vill läsa om min vardag med galna hundar, pizzakanter och vilda bebisar som klättrar ner i toastolen? För toastolen, den är uppenbarligen Guds gåva till spädbarnet. Det börjar dock bli lite tjatigt att inte kunna gå in på toaletten utan att tjockisen kommer galopperandes(om man nu kan galoppera krypandes) och ska klättra upp på eller ner i toastolen. Jag funderar återigen i mitt stilla sinne på varför ingen har konstruerat tvångströjor till småbarn för att lugna alla stressade småbarnsföräldrars darriga nerver. Den nyaste hypen är att slänga ner nappen i toastolen och sen plaska runt lite med den där i. En vacker dag kommer han tappa balansen och åka med huvudet före ner i härligheten. Jag känner min son. Han lyckades även ta sig in i barskåpet och nalla några snapsglas...Det ska börjas i tid.
Jag skriver inte roligt idag, huga...Ändå har jag fått sova hela natten lång eftersom fläskisen kidnappades av mormor och morfar igår. Jag har i alla fulla fall beslutat att aldrig ha honom i sängen igen. Härom natten ville han absolut inte sova i sin säng så jag provade att lägga honom bredvid mig istället. Never again säger jag bara. Att han är sin fars son har ju konstaterats för länge sen, om och om igen. Men jag brukar slippa vakna med finnens fötter i öronen. Han har inte för vana att stoppa in sina händer i munnen på mig när han sover heller även om finnens sömnmönster mer liknar epelepsianfall än vanlig REM-sömn.
Fläskisen började förresten surra för en månad sen men nu har han lagt av. Men det kom nya ord hela tiden. Naturligtvis skulle han lära sig "nej" först av allt. Och han förstår verkligen när det ska användas. "Nej-nej-nej-nej-nej-nej" varje gång man ska byta blöja, ta på kläder eller ägna sig åt andra aktiviteter som kräver att man måste sitta still i mer än en millisekund. "Mamma-mamma-mamma-mamma" är en annan populär fras. Man kan höra honom på avstånd i vardagsrummet, sen kryper han förbi en i köket och fortsätter ut i hallen, rabblandes samma ramsa hela tiden. Här följer en klassisk mammalista över sånt han säger (även fast jag generellt sett avskyr de flesta mammabloggar)
mamma
pappa
täti (finska för moster)
tutte
gott
nej
hauva (vovve på finska)
äiti (mamma på finska)
mitä (vad eller va på finska)
Ja, han verkar iaf ha lagt surrandet lite på hyllan nu ett tag vilket jag bara är nöjd med. Han pratade så att öronen blödde på mig och finnen där ett tag. Men som Marie sa när jag klippte mig sist. "Är det konstigt att han pratar så som du och Jani surrar? Han kommer bli världens jobbigaste tvååring. Käften kommer gå i ett på honom..."
Nu ska jag sluta plåga er med detta fantastiskt tråkiga inlägg. Jag ville bara meddela att bloggen inte är helt död. Än iaf.
Tånaglar
Till alla karlar som läser det här och blir stötta; Jag tänker inte be om ursäkt i förväg. Jag älskar att generalisera så det är bara att gilla läget.
Har ni tänkt på det här med manliga fötter? Dom är sjukt fula...Jag menar, jag har aldrig träffat en människa av det manliga könet med snygga fötter. Finnens tånaglar ser ut som om de blivit överkörda av en ångvält och sedan lämnade åt sitt öde. Ibland sitter jag med tjockisen i famnen och studerar hans än så länge felfria fötter. Sen vänder jag på huvudet och ser den trafikolycka som min sämre hälft har nedanför anklarna. Det är uttorkade nagelband som i princip växer i samma takt som naglarna själv vilka i sin tur ser ut som om någon försökt klippa dom med en häcktrimmer (det kanske blir så när man biter på sina tånaglar...). Dom växer typ in i tårna och är skivade en sådär femtielva gånger. Jag vet att min älskade faders fötter ser likadana ut och jag kan med lätthet rabbla upp ett dussin män som lider av samma tåkatastrofer som dessa tidigare nämnda män. Om det nu finns nån stackars karl som läser det här, snälla förklara för mig...Vadfan gör ni med era fötter egentligen? Är det testosteronet eller bara det faktum att ni står aningen (århundradets underdrift) närmare våra primatsläktingar än kvinnorna?
Så jag tänker i mitt stilla sinne på minifinnens mjuka, än så länge oantastade fötter och undrar om även han den vägen ska vandra? Och när jag skriver "än så länge oantastade" så är det med ett sting i hjärtat. För visst är väl hans stortånaglar ganska breda? Och visst ser det ut som om han har såna där mininaglar där översidan av tån liksom har krypit upp ovanför toppen av nageln? Är detta genetiskt betingat, är merparten av världens män födda med denna förbannelse?
Har ni tänkt på det här med manliga fötter? Dom är sjukt fula...Jag menar, jag har aldrig träffat en människa av det manliga könet med snygga fötter. Finnens tånaglar ser ut som om de blivit överkörda av en ångvält och sedan lämnade åt sitt öde. Ibland sitter jag med tjockisen i famnen och studerar hans än så länge felfria fötter. Sen vänder jag på huvudet och ser den trafikolycka som min sämre hälft har nedanför anklarna. Det är uttorkade nagelband som i princip växer i samma takt som naglarna själv vilka i sin tur ser ut som om någon försökt klippa dom med en häcktrimmer (det kanske blir så när man biter på sina tånaglar...). Dom växer typ in i tårna och är skivade en sådär femtielva gånger. Jag vet att min älskade faders fötter ser likadana ut och jag kan med lätthet rabbla upp ett dussin män som lider av samma tåkatastrofer som dessa tidigare nämnda män. Om det nu finns nån stackars karl som läser det här, snälla förklara för mig...Vadfan gör ni med era fötter egentligen? Är det testosteronet eller bara det faktum att ni står aningen (århundradets underdrift) närmare våra primatsläktingar än kvinnorna?
Så jag tänker i mitt stilla sinne på minifinnens mjuka, än så länge oantastade fötter och undrar om även han den vägen ska vandra? Och när jag skriver "än så länge oantastade" så är det med ett sting i hjärtat. För visst är väl hans stortånaglar ganska breda? Och visst ser det ut som om han har såna där mininaglar där översidan av tån liksom har krypit upp ovanför toppen av nageln? Är detta genetiskt betingat, är merparten av världens män födda med denna förbannelse?
Blääää
Kort statusuppdatering. Cilla=magsjuka, Finnen=magsjuka. Ett stycke monster ivägskickad till mormor och morfar med förhoppningen att vi ska slippa en kräkbebis här resten av veckan.
