Jag har tills jag fick barn levt i illusionen att helgen är den tid på veckan då man får chans att vila upp sig...Illusion som jag sa...Han där uppe hade nog inte småbarnföräldrar i tankarna när han skapade sabbaten. Min helg har i stort gått ut på att springa och jaga efter en vild snart-ettåring som visar lovande tecken på en karriär som bergsbestigare/fasadklättrare. Upp i soffan, upp på ryggstödet, skrika tills mamma eller pappa plockar ner en, upp i fåtöljen, klättra lite på hunden, slita löv från stora växten som mamma och pappa lämpligt har placerat bakom fåtöljen (för där kommer han ju aldrig att få tag i den. Ha ha...). Bli nerlyft, klättra upp igen, bli nerlyft, krypa iväg, riva ner allt i rummet och sen låtsas som om det regnar.

Att byta blöja är ett äventyr i sig det också. När man har såna kroniska besvär med begreppet stilla som fläskisen har slutar oftast det hela med att det är bajs överallt och den ömma modern springer och jagar en bajsrumpebebis som kryper runt med hela härligheten exponerad för lämpliga, än så länge rena ytor...

Den lille sadistiske egoisten har dessutom lärt sig nåt nytt..."Anaa, anaa, anaa"  (Antaa betyder ge på finska...så det blir ungefär "ge mig" på egoistiskt bebisspråk). Vi upptäckte det igår när jag i godan ro försökte äta en smörgås framför TV:n. Fläskisen är för er som inte är insatta, utrustad med en matradar med ungefär 50 meters känslighet. (Den ger egentligen utslag för alla organiska samt icke-organiska material man kan sätta i munnen...) Han släppte allt han hade i händerna (dvs vovven, fjärrkontrollen och min gamla trasiga mobil) och rejsade fram till soffan. "Anaa, anaa, anaa". Så nu kan jag förutom sminkning, toalettbesök samt duschning lägga till förtäring av livsmedel på den lista över saker jag inte längre får göra i lugn och ro...