Ja, att Mayhem var relativt snabb på att börja prata har väl inte undgått någon. Han tog en välbehövlig paus när han skulle lära sig gå, och ibland önskar jag att den där pausen skulle ha hållt i sig aningen längre. Idag har han verkligen betett sig som en avkomma av något obeskrivligt, typ en korsning mellan en Duracellkanin och något långt mycket ondare. Efter att ha rivit ut i princip hela inredningen i köket sprang han runt med en tom sopkorg (urk) och vrålade "Pappa bajs, pappa bajs, pappa baaaaajs!" Another proud parenting moment som finnen senare uttryckte det.

Nej, han har inte kommit i kiss-o-bajsåldern än. Däremot är han inne i en rätt intensiv härmapafas då han härmar ALLT finnen gör och säger. Det jag håller på med är uppenbarligen inte nog intressant eller viktigt för att det ska vara värt att ens registreras i hans lilla hjärna. Men att pappa bajsar är tydligen så pass livsviktigt att hela världen ska få veta det. Om och om igen. Och sen lite till. Jag har nu vänligt men bestämt bett finnen sluta berätta exakt VAD det är han gör när han låser in sig där i hallen varje dag. Detta helt emot min egen teori om att barns språkutveckling är beroende av att man berättar för dem vad man gör. Snälla föräldrar som läser detta; tala aldrig om för era barn vad ni gör på toa, hur väl ni än menar. För då kommer hela världen snart att få veta vad som händer bakom lyckta dörrar. Vi kan inte heller längre säga åt Mayhem att det är bajs i blöjan när det faktiskt ÄR bajs i blöjan eftersom man då tydligen får höra "bajs" hela dagen lång...

På dagis är de så förvånade över att han pratar så mycket hemma men än så länge är relativt tyst där under dagarna. Än så länge...De kommer nog att undra när barnet i fråga börjar vråla "permobil!" när han blir arg, vilket är finnens barnvänliga variant av "perkele!"

Mayhem har för övrigt upptäckt Lady GaGa. Lady GaGa och visual effects-funktionen i Windows Media Player. Jag var lite osäker på om han drabbats av ett akut epilepsianfall eller om det var någon slags vild, afrikansk stridsdans han ägnade sig åt i eftermiddags när jag lät honom lyssna på musik. Var han nu skulle ha lärt sig vild afrikansk stridsdans tänker jag inte ens diskutera. Han verkar ju lära sig hemskt mycket nya spännande saker varje dag som jag inte har någon aning om. Till exempel att kylskåpet är ett utmärkt ställe att leka kurragömma i, och att det av någon outgrundlig anledning är ett krav att mamma ska peta en i örat när man ska sova. Vad kommer härnäst? Hebreiska för toddlers?

Sitter framför vår alldeles nya mini-PC och njuter av att ha jullov! Ska inte ens tänka på jobbet förrän den 7:e januari. (Då jag känner mig själv inser jag naturligtvis att det inte kommer att funka, men what the heck...)

Det har varit ett mycket intressant år hittills och det är inte riktigt slut än. 2009 började med att jag fick ett jobb. Ett riktigt jobb som jag faktiskt var utbildad till. Nåja, jag var inte riktigt färdig, men jag fick jobbet iaf. Det varade bara en termin men det var ändå ett jobb! Mitt jobb! Hade jag inte haft Erika att trakassera hade det antagligen gått åt h-vete men jag lyckades ta mig igenom vårterminen.

Mayhem blev ett, lärde sig att hunden är hans bitch i alla lägen och påbörjade projekt "driva-mina-föräldrar-till-en-för-tidig-död-orsakad-av-hjärtproblem".

Vi inledde sommaren med en välbehövd finsk semester, en massa öl och sena kvällar. Jag fick världshistoriens bästa födelsedagspresent av finnen - biljetter till att se Social Distortion LIVE! Slå det om ni kan! (Nä, jag visste väl det!) Födelsedagen var för övrigt en av de bästa hittills. En riktig fjortisfylla, sminkning på tåget till Helsingfors med finnen som spegel och halsandet av cider för att uppnå lämplig promillehalt inför konserten i baksätet på en taxi som framfördes smått hetsigt på Helsinkis smala gator. Man är aldrig för gammal för att hoppa runt i en mosh pit i vild glädjeyra. Bara så ni vet.

Några veckor efter hemkomsten slutade vi vara sambos och övergick till att bli äkta makar. Ett bröllop vars like nog aldrig skådats. Finnen passade på att fylla 30 samma helg så det blev baluns så det hette duga. Och alla var där. Alla som räknas i alla fall. Och nej, det var inget rysch-pysch, brudtärnor eller bridezilla-tendenser. Det var bara en stor, jävla fest.

Hösten påbörjades med arbetslöshet som snabbt utbyttes till TVÅ heltidsarbeten. Varav det ena är ett jag hoppas jag får behålla länge, länge, länge. Men det återstår att se, tänker inte ta ut något i förväg. Men aldrig har jag haft arbetskollegor som fått mig att ramla av stolen av skratt eller pushat och hjälpt mig så mycket som nu. Det andra heltidsarbetet är (thank God!) avslutat nu. Efter mycket hårt arbete och huvudbry är examensarbetet klart, färdigt, finito, finit!

---

Vad händer härnäst då?

Jag försökte börja ta tag i min träning i höstas, men på grund av ovan nämnda heltidsarbetEN gick det inte som jag tänkt. Min kropp är inte ens i närheten av toppformen, musklerna har rasat vilket lett till att jag ser ut som ett benrangel. Proteinpulver, nya skor och träningshandskar står på inköpslistan inför mellandagsrean. Nu ska det bli ordning på torpet igen. Okej, jag vet inte om jag vill se ut som en snaggad truckerflata utan hals igen, men vältränad ska jag bli.

Har lovat mig själv och instruktören att inte gå ut för hårt, och ingen vanlig människa skulle väl tycka att fyra gympass i veckan är för LITE, men det gör jag. Träningen är dessutom i dagsläget splittad på två dagar istället för tidigare fyra. Det vill säga, mindre fokus på varje muskelgrupp, något som stör mig enormt. Men jag vet vad som händer om jag gör det på mitt sätt. Då slutar det med överträning och en GodCilla som inte kan räta ut armarna på grund av alldeles för tajta biceps.

Jag är fullt medveten om att det mycket väl kan vara en omöjlighet att komma upp i fem-sex dagars träning i veckan igen (typ 10-12 träningspass i veckan), men man kan ju alltid försöka...

Vikten ligger just nu på 62 kg. Förhoppningsvis 70 innan sommaren. Wish me luck...

Jag är sämst på att blogga just nu. Två heltidsjobb plus tornadon där hemma tar på krafterna. Jag har i alla fall tänkt mycket senaste tiden. Tänkt på hur fruktansvärt dålig den svenska skolan är, eller snarare det faktum att den dagliga verksamheten inte stämmer överens med hela tanken bakom läroplaner och styrdokument för fem öre. Jag är lärare, jag misstänker starkt att jag är född lärare. Jag älskar mitt jobb, mina elever och mina kollegor men det är så mycket som bara är fel.

Man sliter flera år på lärarutbildningen och får höra så fina saker om den svenska skolan, lär sig planera, undervisa och tolka styrdokument. Fine, problemet är bara det att de ramfaktorer och resurser som faktiskt måste finnas för att kunna bedriva undervisning i linje med läroplanen inte finns. Enkelt uttryckt skulle jag kunna säga att studenterna på lärarutbildningarna i Sverige blir grundlurade från och med den allra första föreläsningen.

Allt vi gör (borde?) ska ha stöd i läro- och kursplanerna. Visst låter det fint? Vad gör man då när det i kursplanerna står att eleverna ska kunna söka använda digitala medier, men det inte finns några tillgängliga datasalar? Vad gör man när det står i läroplanen att läraren ska se varje elev men inte har tid att hjälpa alla de femtielva eleverna i klassrummet som behöver extra stöd? Vad gör man när man vet att åtgärdsprogram ska skrivas på elever med problem samtidigt som man är helt övertygad om att sagda dokument hamnar i ett arkiv någonstans och glöms bort? Vad gör man när nästan alla lärare är mentorer men har noll koll på varför?

Varför blir det så här? Varför är skolan inte viktig?

Nu måste jag gå, fortsättning följer...