Uppenbarligen inget mer bloggande från mobilen. Det där med blankrad verkar ju inte riktigt vara androidtelefonernas starka sida...

Ja, här ligger jag i soffan och av någin outgrundlig anledning tittar jag på melodifestivalen. Just nu är det en fruktansvärt svensk pojke som sjunger om soldatlivets fruktansvärda vedermödor. Fullkomligt logiskt, inte sant? Jag menar, han som antagligen växt upp i den svenska idyllen, lärt sig musik via kommunala musikskolan och gått och lagt sig i sin säng varje kväll utan att oroa sig över vad han ska möta på slagfältet när han vaknar är ju en FANTASTISK representant för alla världens soldater. Ja, jag hatar Melodifestivalen och förtjänar ett nackskott för att jag överhuvudtaget ödslar tid på den, men det ger bra material till krönikor om inte annat. Att dom sen mixar nåt slags kokihop av melodier som låter exakt som Leila K's "Electric", påstår att det är en gammal melodifestivallåt (melodifestival equals plagiat. Läs förra årets inlägg om Eric Saade vs. Lili &Susi) utan att ens involvera damen i fråga är rätt tragiskt. Hon behöver säkert pengarna bättre än Jessica Folker. Fast å andra sidan verkar ju den sistnämnda gilla att riva ner K-märkta hus utan godkännande från länsstyrelsen så hon behöver väl lite inkomst för att kunna betala alla viten... Man kan inte tävla i musij. Men jag skulle vilja tävla om vilken musikgenre som är bäst. Då skulle "melodifestivaldänga" med största sannolikhet bli diskvalificerad eftersom den knappast kan räknas som genre inom något område förutom i Christer Björkmans sjuka, vridna lilla låtsasvärld. Jag ber om ursäkt för eventuella stavfel pga mobilbloggande. Nu ska jag tävla om hur mycket man kan kräkas efter en kväll med svensk tv-underhållning utan att vända sina inälvor utochin.

Harry var en ganska vild bebis. Han klättrade och for överallt, ramlade och ställde sig upp igen. Babblade nonstop och var alldeles för smart för sitt eget bästa.

Så när vi fick veta att jag var gravid med nummer två tänkte vi "jamen då kanske vi får en lugnare bebis, det kan ju inte bli mycket värre än nummer ett"

När vi fick veta att det var en flicka tänkte vi (ja och nu genusgeneraliserar jag lite, jag vet!) "jamen då kanske hon blir lika lugn och behaglig som hennes mor var när hon var liten!"

Sen kom hon. Hela hennes entre in i jordelivet borde ju ha gett oss en hint om hur det skulle fortsätta. Bråttom ut hade hon och lika bråttom har hon haft hela sitt snart ettåriga liv. Helt jävla sjövild med ett temperament som skulle få vilken zenmunk som helst att gråta blod. Typiskt småsyskon som kräver uppmärksamhet hela tiden och inte är sen att meddela omvärlden om sin existens när hon känner sig åsidosatt (läs: när man inte tittar på henne precis hela tiden dygnet runt).

Vi trodde att nummer två omöjligt kunde vara värre än nummer ett. Det var för oss en fysiologisk och psykologisk omöjlighet. As far as wild goes; Harry was the shit.

Trodde vi...men vi hade uppenbarligen så fel som man kan ha...

Lämnad ensam i ett rum i MAX två minuter kan hon åstadkomma stordåd. Typ lyckas ta sig upp på TV-möbeln och pilla lite på TV:n. Ber om ursäkt om impulskvaliteten på bilden, men jag tror ni fattar poängen.

 

Och som de FULLSTÄNDIGT normala föräldrarna vi är var inte första reaktionen "Shit! Tänk om hon hade ramlat" utan snarare "shit! Tänk om dyrtv:n hade ramlat!"