Bajsmaskin
Nu börjar allt bli lite som vanligt här hemma igen. Jag har vant mig vid att vara en mjölkmaskin och vid att ha en unge som skiter ner allt och alla minst en gång om dagen. Han kämpar alltid hur länge som helst när han ska klämma ut det, men när det väl kommer så kommer det med råge. I förrgår hade han bajs upp till öronen när vi skulle byta på honom. Jag blev bara less och duschade av klumpen trots att han redan fått bada en gång... På tal om det så är det mycket roligare att bada hemma än det var på BB. Eftersom han varit så torr så snålar vi inte med oljan heller. Jani skojade och sa att han ser ut som en inoljad chippendaledansare när han ligger där i baljan (en TJOCK dansare vill jag dock tillägga...)
Var på BVC för andra gången igår. Klumpen har gått upp ETT HALVT KILO på en vecka. Den där dubbelhakan bara växer och växer hela tiden. Jag vet inte vad som hände med den lilla behändiga bebisen som jag fick med mig hem från BB. Nu sitter jag med en blond jättebebis som har magknip för jämnan och ger mig träningsvärk i armarna...
Avslutar inlägget med en bild av den fulaste bebis man kan hitta i stan. Vi överväger att använda bilden som julkort i år. Eller så sätter vi bara upp den på dörren för att skrämma bort eventuella inbrottstjuvar...
Var på BVC för andra gången igår. Klumpen har gått upp ETT HALVT KILO på en vecka. Den där dubbelhakan bara växer och växer hela tiden. Jag vet inte vad som hände med den lilla behändiga bebisen som jag fick med mig hem från BB. Nu sitter jag med en blond jättebebis som har magknip för jämnan och ger mig träningsvärk i armarna...
Avslutar inlägget med en bild av den fulaste bebis man kan hitta i stan. Vi överväger att använda bilden som julkort i år. Eller så sätter vi bara upp den på dörren för att skrämma bort eventuella inbrottstjuvar...
Notera håret som sticker ut ovanför öronen. Jag skulle iaf bli rädd om jag träffade på den här ungen :)
Växer så det knakar
Premiärbesök på BVC idag för lillklumpen. Han har växt 2 cm på längden och 230 g (på bredden?) sen vi blev utskrivna. Så den lilla tjockisen har alltså ökat mer än 2 hg på fyra dagar, inte illa! Nu har han verkligen börjat äta som den lille finne han är, han har så bråttom att han knappt hinner svälja när han släpper bröstet så det rinner mjölk lite här och där. Det som Petra sa om att pojkar kräks mer än flickor verkar också stämma in på den här. Ibland sprutar det mjölk ur alla hål och kanter på honom vilket naturligtvis gör mamma mycket lycklig. Och blöt...
Var på stan för första gången med Camilla, Sara, Oscar och Fabian och sonen uppförde sig exemplariskt. Han var lite gnällig på bussen in till stan men det var ju första gången! Så fort vi klev av blev han knäpptyst och låg där i vagnen och filosoferade. Fick amma honom samtidigt som jag fikade och det funkade också. Vägen hem var dock jobbig för lilleman, det var nästan matdags och bussen var full. Fick sitta med fingret i munnen på honom hela tiden för att han iaf skulle ha nåt att suga på den stackarn. Jävla mamma som inte kan ge en mat när det är dags...Det kändes iaf mysko att kliva på bussen utan att betala, men det är väl bara att vänja sig. Tyvärr finns det kanske en liten risk att jag blir lat just för att det är gratis, trots att det är så fin väg att promenera in till stan.
Det skedde en liten incident igår så att vaggan blev helt nerkissad, tejpen på blöjan hade lossnat, så det rann utanför. Hela pojken var ju dränkt i kiss, men inte pep han för det inte. Han låg i vaggan i vardagsrummet och sov i godan ro så vi märkte det inte ens förrän Jani plockade upp honom och skulle ta honom till mig i sängen. Eftersom det till och med kom kiss på kudden och vi inte har tvättid förrän imorrn så har han snällt fått hålla sig till vagnen idag, men det har också gått alldeles utmärkt. Efter BVC gick Jani en extra lång promenad med honom medans jag gick hem och vilade. Har lyckats få en lagomt trevlig vårförkylning och det känns som om hela huvudet är dubbelt så stort som vanligt...
Ikväll ska Jani iväg och spela innebandy för första gången sen förlossningen så jag och Harry får en egen liten myskväll utan pappa. Vi får se hur det går, han har ju en tendens att börja gallskrika varje gång Jani går hemifrån, men vi håller tummarna!
Var på stan för första gången med Camilla, Sara, Oscar och Fabian och sonen uppförde sig exemplariskt. Han var lite gnällig på bussen in till stan men det var ju första gången! Så fort vi klev av blev han knäpptyst och låg där i vagnen och filosoferade. Fick amma honom samtidigt som jag fikade och det funkade också. Vägen hem var dock jobbig för lilleman, det var nästan matdags och bussen var full. Fick sitta med fingret i munnen på honom hela tiden för att han iaf skulle ha nåt att suga på den stackarn. Jävla mamma som inte kan ge en mat när det är dags...Det kändes iaf mysko att kliva på bussen utan att betala, men det är väl bara att vänja sig. Tyvärr finns det kanske en liten risk att jag blir lat just för att det är gratis, trots att det är så fin väg att promenera in till stan.
Det skedde en liten incident igår så att vaggan blev helt nerkissad, tejpen på blöjan hade lossnat, så det rann utanför. Hela pojken var ju dränkt i kiss, men inte pep han för det inte. Han låg i vaggan i vardagsrummet och sov i godan ro så vi märkte det inte ens förrän Jani plockade upp honom och skulle ta honom till mig i sängen. Eftersom det till och med kom kiss på kudden och vi inte har tvättid förrän imorrn så har han snällt fått hålla sig till vagnen idag, men det har också gått alldeles utmärkt. Efter BVC gick Jani en extra lång promenad med honom medans jag gick hem och vilade. Har lyckats få en lagomt trevlig vårförkylning och det känns som om hela huvudet är dubbelt så stort som vanligt...
Ikväll ska Jani iväg och spela innebandy för första gången sen förlossningen så jag och Harry får en egen liten myskväll utan pappa. Vi får se hur det går, han har ju en tendens att börja gallskrika varje gång Jani går hemifrån, men vi håller tummarna!
We're outta here!
Igår var vi till Sunderbyn och BBVH för den sista kontrollen och för att bli utskrivna. Lillklumpen var alldeles normal och fick högsta betyg på alla tester. När de skulle ta PKU-provet sög han i sig sockervattnet som en liten dammsugare och låg sen där helt utslagen när barnmorskan satte nålen i handen. Han skrek i ungefär två sekunder innan han insåg att det inte var värt det. Så nu är vi officiellt utskrivna och ensamma ute i stora, läskiga världen!
Petra och Örjan var förbi igår med en stor papperspåse full med kläder som Oliver hade när han var liten, så nu har Harry ett överflöd av bodies, pyjamasar, strumpor och mössor. Det sistnämnda är extra uppskattat eftersom hans huvud varit för stort för nyföddstorlekar ända sen han föddes...Så det svärmor sa till mig första gången jag träffade henne stämde ändå..."Du vet, Meskanen-barn har alltid stora huvuden när de föds...". Tack, jag har förstått det nu...
Jag har även fått återupptäcka min stora passion för brieost nu när graviditeten äntligen är över! Igår när vi varit i Sunderbyn tog vi en tur till Storheden och handlade, jag fick då Jani att uppfylla sitt löfte om att köpa en stor ost till mig eftersom jag klämt ut en son åt honom! Sen avnjöt jag rostade mackor med groteska mängder brie hela kvällen, och det bästa av allt är att Harrys mage till och med blev BÄTTRE efter det, han har inte haft nån magknip alls sen igårkväll. Nu kommer det av sig själv istället, han lyckades till och med sprutlackera både pappa och väggarna i badrummet i en charmerande, senapsgul färg igår när han låg på skötbordet...
Vi funderar på att ta premiärtur med barnvagnen idag också. Vi har fegat lite senaste dagarna eftersom det varit så tråkigt väder men igår kväll insåg vi att vi kommer vara tvugna att gå ut i vinter också, när det är betydligt mycket kallare...Dessutom har väl frisk luft aldrig dödat någon. Eller? För övrigt så funkade vår plan om att spela Pink Floyd för honom i magen. Numer somnar han omgående i vagnen så fort han hör Shine On You Crazy Diamond. Jag inbillade mig även att han rörde händerna i takt med musiken på TV i morse, så vi får se vilken bana han väljer, ska det bli trummor eller gitarr som pappa eller piano som mamma? (De långa pianofingrarna är ju det enda han verkar ha ärvt av mig hittills iaf...)
Men nu är lilltjockisen hungrig så det är bara till att plocka fram juvret! På återseende!
Petra och Örjan var förbi igår med en stor papperspåse full med kläder som Oliver hade när han var liten, så nu har Harry ett överflöd av bodies, pyjamasar, strumpor och mössor. Det sistnämnda är extra uppskattat eftersom hans huvud varit för stort för nyföddstorlekar ända sen han föddes...Så det svärmor sa till mig första gången jag träffade henne stämde ändå..."Du vet, Meskanen-barn har alltid stora huvuden när de föds...". Tack, jag har förstått det nu...
Tur att man har stora kompisar som Oliver som kan låna ut kläder!
Jag har även fått återupptäcka min stora passion för brieost nu när graviditeten äntligen är över! Igår när vi varit i Sunderbyn tog vi en tur till Storheden och handlade, jag fick då Jani att uppfylla sitt löfte om att köpa en stor ost till mig eftersom jag klämt ut en son åt honom! Sen avnjöt jag rostade mackor med groteska mängder brie hela kvällen, och det bästa av allt är att Harrys mage till och med blev BÄTTRE efter det, han har inte haft nån magknip alls sen igårkväll. Nu kommer det av sig själv istället, han lyckades till och med sprutlackera både pappa och väggarna i badrummet i en charmerande, senapsgul färg igår när han låg på skötbordet...
Vi funderar på att ta premiärtur med barnvagnen idag också. Vi har fegat lite senaste dagarna eftersom det varit så tråkigt väder men igår kväll insåg vi att vi kommer vara tvugna att gå ut i vinter också, när det är betydligt mycket kallare...Dessutom har väl frisk luft aldrig dödat någon. Eller? För övrigt så funkade vår plan om att spela Pink Floyd för honom i magen. Numer somnar han omgående i vagnen så fort han hör Shine On You Crazy Diamond. Jag inbillade mig även att han rörde händerna i takt med musiken på TV i morse, så vi får se vilken bana han väljer, ska det bli trummor eller gitarr som pappa eller piano som mamma? (De långa pianofingrarna är ju det enda han verkar ha ärvt av mig hittills iaf...)
Men nu är lilltjockisen hungrig så det är bara till att plocka fram juvret! På återseende!
Så gick det till...
På allmän begäran följer nu här historien om när Harry kom till världen! På tisdagen var det lunchträff hos Camilla så jag, Sofia och Alicia tog en halvlång promenad till Mjölkudden. Vi skojade om hur pigg jag var och att jag inte kände nåt alls trots att vi promenerade i ett sånt raskt tempo. Vi blev bjudna på en massa god paj och trevligt sällskap innan vi gick hem igen. Jag var vrålhungrig hela dagen så jag vräkte verkligen i mig mat nonstop och avslutade kvällen med en stor portion glass. När vi sen gick och la oss började jag må jätteilla och sa till Jani att det antagligen var för att jag ätit så mycket mat och speciellt mjölkprodukter under dagen. Det slutade iaf med att jag var tvungen att gå och spy upp allt gott jag ätit innan jag kunde somna.
Jag hade sen världens magknip hela natten och låg och vred och vände mig i sängen. Dum som jag är trodde jag bara att jag hade varit en korkad allergiker och smällt i mig en massa glass fast jag inte borde, inte en tanke på att det faktiskt kunde vara värkar. Kring kvart i sex var jag hur som helst tvungen att kliva upp och gå på toa, varpå jag upptäckte att jag hade haft rosa-bruna flytningar hela natten. Först då fattade jag att jag faktiskt hade haft värkar och inte magknip *pucko*. Jag väckte Jani och sa att han kunde åka till jobbet men att han skulle räkna med att jag kanske skulle ringa hem honom framåt eftermiddagen eftersom jag hade haft värkar hela natten. Han flög naturligtvis upp ur sängen (det var inte SÅ synd om honom, var bara 45 min kvar tills han egentligen skulle vakna).
Jag lugnade dock ner honom och förklarade att det antagligen skulle ta låååång tid innan vi behövde åka in, antagligen inte förrän på torsdagen... Så han for iväg till jobbet och jag satte mig i soffan och kollade på tråkig morgontv. Det var fortfarande allt mellan 15-20 minuter mellan varje värk så jag intalade mig själv att jag skulle få ha det så större delen av dagen.
Låg i soffan och glodde på TV men varje gång det kom en värk var jag tvungen att sätta mig upp med fötterna under rumpan och nypa tag i soffan för att klara av det. Så där höll jag på ett tag innan jag insåg att jag skulle bli tokig av att sitta själv hela dagen så jag ringde till Jani och sa åt honom att komma hem från jobbet. När han kom hem var det exakt tio minuter mellan varje värk, på sekunden! Hade skickat ett sms till Sofia på morgonen och skrivit att det nog var på gång snart så hon erbjöd sig att komma ner med sin vetevärmare och pilatesboll för att underlätta det lite för mig. Så där satt jag på en gigantisk plastboll och gungade som en anka på vardagsrumsgolvet när Jani kom in genom dörren och frågade vad jag höll på med...
Vi började klocka värkarna men insåg rätt snart att det var 8-10 minuter mellan varje värk så vi orkade inte ens bry oss i att ringa till förlossningen. Efter en riktigt rejäl värk gick jag på toa och märkte att resten av slemproppen hade lossnat så då ringde jag till förlossningen, mest bara för att jag tänkte att det är väl det man ska göra...Fick ju det svaret jag hade väntat mig också, att värkarna fortfarande var för oregelbundna och otäta för att det egentligen skulle kunna vara nåt på gång men att jag fick komma in på en koll om jag ville, vilket jag inte orkade göra. Så jag fortsatte gunga på medicinbollen medan Jani for runt som en nackad höna i lägenheten och städade, diskade och vattnade blommor...Jag försökte förklara för honom att han inte behövde stressa, men han var alldeles för upptagen för att lyssna på mig. Till slut fick jag honom att lugna ner sig och sätta sig vid datorn istället medan jag satt inne i vardagsrummet och väntade på värkar.
Nån gång kring lunch ringde jag mamma och frågade om inte hon kunde komma förbi med lite förlossnings-och BB-fika till oss eftersom vi inte hade haft nån tanke på att handla sånt än (vi trodde nog inte att det någonsin skulle komma nån bebis...) så hon kom förbi med lite snacks att ta med sig till Sunderbyn, om det nu mot förmodan skulle hända nåt mer. Hon lovade oss även att skjutsa in oss så att vi skulle slippa ta taxi, billösa som vi är. Kring femtiden på eftermiddagen hade jag haft några rejäla värkar, dock fortfarande med 10 minuter mellan, men när jag gick på toa hade det kommit en rätt riklig blödning så då ringde jag igen till förlossningen och sa att den här gången kanske jag skulle ta och komma in på en koll ändå.
När vi kom dit var klockan runt sex och jag hamnade på britsen där dom tog en kurva på mig. Det var full fart på förlossningen så jag och Jani satt mest själva därinne och tittade på skärmen. Det var fortfarande tio minuter mellan varje värk, men dom blev starkare och starkare. När kurvan gått 45 minuter (barnmorskan sa att hon skulle kolla en halvtimme) blev vi less och tryckte på klockan så att en annan barnmorska kom in och kopplade bort mig. Hon skulle ge utskriften till barnmorskan som hade skrivit in mig och be henne komma tillbaka. Efter ytterligare en kvart kom hon äntligen tillbaka och sa att hon hade pratat med förlossningsläkaren som hade sagt att jag skulle få en sovdos så jag kunde åka hem och få sova ut. Hon skulle hämta medicinen, men först kolla hur mycket jag var öppen, så det var bara att slänga upp sig på den där obekväma britsen igen.
När hon stoppade in fingrarna började hon skratta och titta på mig. Jag blev lite konfunderad och undrade om det var nåt fel. "Ja, du är öppen en sådär 6-7 centimeter så vi skiter väl i det där med sovdosen tycker jag!" var hennes svar...Både jag och Jani blev überförvånade eftersom vi hade varit helt säkra på att få åka hem igen. Så det var bara att pallra sig iväg till förlossningsal nummer två där jag fick landstingets utomordentligt snygga skurrock med tillhörande nättrosa och blöja att ta på mig. Som ni förstår kände jag mig verkligen som Heidi Klum när jag tog på mig dom och hade lätt kunnat gå ut bland folk i den utstyrseln...
Eftersom det var skiftbyte precis när vi kom till förlossningsavdelningen kom det in en ny barnmorska och en barnsjuksköterska som skulle ta hand om mig. Dom verkade hur trevliga som helst och jag var supernöjd. Efter ett tag med lika långt mellan värkarna kom barnmorskan in igen och skulle kolla hur mycket jag var öppen. Jag hade gått från 6 till 8 cm på typ ingen tid alls så hon konstaterade att även om värkarna var glesa så var dom effektiva och det var ju alltid nåt... Vi hade rätt kul därinne på förlossningen medan vi väntade på att det skulle börja hända grejer. Jani var hyper och tog antagligen mer lustgas än vad jag gjorde, själv flamsade jag runt därinne och åt upp hans fika och viftade på höfterna för att hjälpa värkarna.
Förutom den enminuter långa smärtan när värkarna kom mådde jag hur bra som helst och kom överens med barnmorskan om att jag minsann inte behövde nån EDA, det gick ju superduper det här. När jag hade en halv centimeter kvar började värkarna kännas en del och det började bli svårt att inte hålla emot. Vid det laget låg jag på sidan i sängen och barnsjuksköterskan stod och höll i mitt ben och höll emot när värken kom. När jag sen skulle börja krysta höjde dom upp ryggdelen av sängen så jag fick stå på huk och krama om den och det var riktigt bra! Tips till alla er gravida som läser det här! Då kunde jag puta med rumpan och verkligen ta i när han skulle ut. Sen var det bra för jag kunde bita i madrassen när jag skulle hålla andan och krysta :-). Efter ett ganska bra tag så bestämde dom att sätta in värkstimulerande eftersom det var så långt mellan krystvärkarna och jag skulle slippa vänta så himla länge. Efter att dom satt igång det gick det mycket fortare!
Från det att jag började krysta tills han var helt ute tog det 40 minuter. Det jobbigaste av allt var nog när man skulle hålla emot precis innan hela han kom, jag säger bara en sak till alla gravida magar därute...FLÅSA, PUSTA OCH STÅNKA, hur dum man än tycker man låter! Barnmorskan sa efteråt att anledningen till att jag sprack så lite var att jag lyckades hålla emot så himla bra i slutet. Han kom ut i stålmannen-posé, med handen uppe vid örat (hans ena öra är fortfarande lite vikt från det) och hade han inte gjort det så hade jag nog inte spruckit nåt alls.
Summa kardemumma: det är inte så farligt att föda barn. Jag kom dit helt inställd på att det faktiskt ska göra ont att föda barn och då gjorde det helt plötsligt inte alls lika ont som jag hade väntat mig. Det var nästan värre när dom skulle sy, men då hade man samtidigt annat att tänka på! Jag var rätt snäll mot Jani hela tiden förutom de sista krystvärkarna när han stod bredvid mig; "Andas älskling, andas, pust, pust."... "Håll käften! Jag ska fan inte andas nu ju, jag ska ju hålla andan när jag krystar!"...
När han låg där på min mage sen var det första jag sa att jag lätt skulle kunna föda barn igen, men Jani tyckte att vi kunde vänta ett tag för han hade varit så nervös hela tiden...Mes...
Jag hade sen världens magknip hela natten och låg och vred och vände mig i sängen. Dum som jag är trodde jag bara att jag hade varit en korkad allergiker och smällt i mig en massa glass fast jag inte borde, inte en tanke på att det faktiskt kunde vara värkar. Kring kvart i sex var jag hur som helst tvungen att kliva upp och gå på toa, varpå jag upptäckte att jag hade haft rosa-bruna flytningar hela natten. Först då fattade jag att jag faktiskt hade haft värkar och inte magknip *pucko*. Jag väckte Jani och sa att han kunde åka till jobbet men att han skulle räkna med att jag kanske skulle ringa hem honom framåt eftermiddagen eftersom jag hade haft värkar hela natten. Han flög naturligtvis upp ur sängen (det var inte SÅ synd om honom, var bara 45 min kvar tills han egentligen skulle vakna).
Jag lugnade dock ner honom och förklarade att det antagligen skulle ta låååång tid innan vi behövde åka in, antagligen inte förrän på torsdagen... Så han for iväg till jobbet och jag satte mig i soffan och kollade på tråkig morgontv. Det var fortfarande allt mellan 15-20 minuter mellan varje värk så jag intalade mig själv att jag skulle få ha det så större delen av dagen.
Låg i soffan och glodde på TV men varje gång det kom en värk var jag tvungen att sätta mig upp med fötterna under rumpan och nypa tag i soffan för att klara av det. Så där höll jag på ett tag innan jag insåg att jag skulle bli tokig av att sitta själv hela dagen så jag ringde till Jani och sa åt honom att komma hem från jobbet. När han kom hem var det exakt tio minuter mellan varje värk, på sekunden! Hade skickat ett sms till Sofia på morgonen och skrivit att det nog var på gång snart så hon erbjöd sig att komma ner med sin vetevärmare och pilatesboll för att underlätta det lite för mig. Så där satt jag på en gigantisk plastboll och gungade som en anka på vardagsrumsgolvet när Jani kom in genom dörren och frågade vad jag höll på med...
Vi började klocka värkarna men insåg rätt snart att det var 8-10 minuter mellan varje värk så vi orkade inte ens bry oss i att ringa till förlossningen. Efter en riktigt rejäl värk gick jag på toa och märkte att resten av slemproppen hade lossnat så då ringde jag till förlossningen, mest bara för att jag tänkte att det är väl det man ska göra...Fick ju det svaret jag hade väntat mig också, att värkarna fortfarande var för oregelbundna och otäta för att det egentligen skulle kunna vara nåt på gång men att jag fick komma in på en koll om jag ville, vilket jag inte orkade göra. Så jag fortsatte gunga på medicinbollen medan Jani for runt som en nackad höna i lägenheten och städade, diskade och vattnade blommor...Jag försökte förklara för honom att han inte behövde stressa, men han var alldeles för upptagen för att lyssna på mig. Till slut fick jag honom att lugna ner sig och sätta sig vid datorn istället medan jag satt inne i vardagsrummet och väntade på värkar.
Nån gång kring lunch ringde jag mamma och frågade om inte hon kunde komma förbi med lite förlossnings-och BB-fika till oss eftersom vi inte hade haft nån tanke på att handla sånt än (vi trodde nog inte att det någonsin skulle komma nån bebis...) så hon kom förbi med lite snacks att ta med sig till Sunderbyn, om det nu mot förmodan skulle hända nåt mer. Hon lovade oss även att skjutsa in oss så att vi skulle slippa ta taxi, billösa som vi är. Kring femtiden på eftermiddagen hade jag haft några rejäla värkar, dock fortfarande med 10 minuter mellan, men när jag gick på toa hade det kommit en rätt riklig blödning så då ringde jag igen till förlossningen och sa att den här gången kanske jag skulle ta och komma in på en koll ändå.
När vi kom dit var klockan runt sex och jag hamnade på britsen där dom tog en kurva på mig. Det var full fart på förlossningen så jag och Jani satt mest själva därinne och tittade på skärmen. Det var fortfarande tio minuter mellan varje värk, men dom blev starkare och starkare. När kurvan gått 45 minuter (barnmorskan sa att hon skulle kolla en halvtimme) blev vi less och tryckte på klockan så att en annan barnmorska kom in och kopplade bort mig. Hon skulle ge utskriften till barnmorskan som hade skrivit in mig och be henne komma tillbaka. Efter ytterligare en kvart kom hon äntligen tillbaka och sa att hon hade pratat med förlossningsläkaren som hade sagt att jag skulle få en sovdos så jag kunde åka hem och få sova ut. Hon skulle hämta medicinen, men först kolla hur mycket jag var öppen, så det var bara att slänga upp sig på den där obekväma britsen igen.
När hon stoppade in fingrarna började hon skratta och titta på mig. Jag blev lite konfunderad och undrade om det var nåt fel. "Ja, du är öppen en sådär 6-7 centimeter så vi skiter väl i det där med sovdosen tycker jag!" var hennes svar...Både jag och Jani blev überförvånade eftersom vi hade varit helt säkra på att få åka hem igen. Så det var bara att pallra sig iväg till förlossningsal nummer två där jag fick landstingets utomordentligt snygga skurrock med tillhörande nättrosa och blöja att ta på mig. Som ni förstår kände jag mig verkligen som Heidi Klum när jag tog på mig dom och hade lätt kunnat gå ut bland folk i den utstyrseln...
Eftersom det var skiftbyte precis när vi kom till förlossningsavdelningen kom det in en ny barnmorska och en barnsjuksköterska som skulle ta hand om mig. Dom verkade hur trevliga som helst och jag var supernöjd. Efter ett tag med lika långt mellan värkarna kom barnmorskan in igen och skulle kolla hur mycket jag var öppen. Jag hade gått från 6 till 8 cm på typ ingen tid alls så hon konstaterade att även om värkarna var glesa så var dom effektiva och det var ju alltid nåt... Vi hade rätt kul därinne på förlossningen medan vi väntade på att det skulle börja hända grejer. Jani var hyper och tog antagligen mer lustgas än vad jag gjorde, själv flamsade jag runt därinne och åt upp hans fika och viftade på höfterna för att hjälpa värkarna.
Förutom den enminuter långa smärtan när värkarna kom mådde jag hur bra som helst och kom överens med barnmorskan om att jag minsann inte behövde nån EDA, det gick ju superduper det här. När jag hade en halv centimeter kvar började värkarna kännas en del och det började bli svårt att inte hålla emot. Vid det laget låg jag på sidan i sängen och barnsjuksköterskan stod och höll i mitt ben och höll emot när värken kom. När jag sen skulle börja krysta höjde dom upp ryggdelen av sängen så jag fick stå på huk och krama om den och det var riktigt bra! Tips till alla er gravida som läser det här! Då kunde jag puta med rumpan och verkligen ta i när han skulle ut. Sen var det bra för jag kunde bita i madrassen när jag skulle hålla andan och krysta :-). Efter ett ganska bra tag så bestämde dom att sätta in värkstimulerande eftersom det var så långt mellan krystvärkarna och jag skulle slippa vänta så himla länge. Efter att dom satt igång det gick det mycket fortare!
Från det att jag började krysta tills han var helt ute tog det 40 minuter. Det jobbigaste av allt var nog när man skulle hålla emot precis innan hela han kom, jag säger bara en sak till alla gravida magar därute...FLÅSA, PUSTA OCH STÅNKA, hur dum man än tycker man låter! Barnmorskan sa efteråt att anledningen till att jag sprack så lite var att jag lyckades hålla emot så himla bra i slutet. Han kom ut i stålmannen-posé, med handen uppe vid örat (hans ena öra är fortfarande lite vikt från det) och hade han inte gjort det så hade jag nog inte spruckit nåt alls.
Summa kardemumma: det är inte så farligt att föda barn. Jag kom dit helt inställd på att det faktiskt ska göra ont att föda barn och då gjorde det helt plötsligt inte alls lika ont som jag hade väntat mig. Det var nästan värre när dom skulle sy, men då hade man samtidigt annat att tänka på! Jag var rätt snäll mot Jani hela tiden förutom de sista krystvärkarna när han stod bredvid mig; "Andas älskling, andas, pust, pust."... "Håll käften! Jag ska fan inte andas nu ju, jag ska ju hålla andan när jag krystar!"...
När han låg där på min mage sen var det första jag sa att jag lätt skulle kunna föda barn igen, men Jani tyckte att vi kunde vänta ett tag för han hade varit så nervös hela tiden...Mes...
