Första jobbnatten i natt. Vid trettio års ålder har jag fått mitt första fasta jobb. Det är inte ett jobb jag egentligen vill ha, har ingenting med min utbildning att göra, men ett jobb är ett jobb. Vi sitter alltid och kritiserar människor som vägrar jobba bara för att de vägrar jobba med vissa grejer, det finns alltid jobb om man bara är villig. Så nu ska jag jobba, men både jag och min chef är helt på det klara med att om jag skulle få lärarjobb så säger jag upp mig på en gång.

Lägenheten ser fortfarande ut som ett bombnedslag sen fredagens IKEA-tripp och jag får inte den förbannade borren att funka så inte får jag upp grejerna på väggarna heller. Skitbajsirriterandefaaaaan!

Nu ska tjockisen ha lunch...

Vi har en väldigt frustrerad liten dam här hemma. Hon försöker just nu göra en massa saker som hon inte kan och vägrar lyssna på sina kloka föräldrar som föreslår att hon ska vänta lite. Hon kan inte krypa, men försöker väldigt gärna. Problemet är bara det att hon inte riktigt insett att förflyttning framåt kräver att både under- och överkropp samarbetar. Det räcker inte med att skjuta in knäna under magen och spjärna emot med tårna. Det resulterar allt som oftast i att hon hamnar i halvbrygga med rumpan rakt upp i vädret och näsan rakt ner i golvet, vilket gör henne heligt förbannad. Hon förflyttar sig ju, och vi har inte riktigt förstått hur. Hon ligger väldigt sällan kvar där man lämnat henne och vi fattar ingenting. Det verkar handla om någon slags sidledes, maghoppsrörelse. Jag har försökt förklara att man inte tar sig någonstans om man lägger sig på mage och lyfter upp armar och ben i luften, men det verkar funka för henne. Har man en sån stor och rund mage som hon har går det tydligen bra att vagga sig fram på den. Typ misslyckad larvgång...

Hon äter på allt. Sina händer, sina fötter, pappas fötter, leksaker, kläder, ja i princip allt som råkar komma i hennes väg. Hon lyckas ganska ofta fastna i sina leksaker, typ lirka in benen och fötterna i dom och så ligger hon där som en levande skallra och fattar ingenting. Det är även dags för nya nappar, storlek större eftersom hon (precis som hennes bror gjorde) har kommit på att det är jättekul att köra in hela nappen i munnen, sköld och allt...

Mat äter hon som en mindre häst. Så länge det finns mat i tallriken så gapar hon, därför måste vi liksom begränsa intaget en aning, annars skulle hon svälla upp som en ballong. Jag tycker liksom att 2/3 stor burk mat räcker tilll lunch om man är fem månader, även hon själv nog skulle kunna äta upp hela burken, och då menar jag inte bara maten i burken.

Sitter gör hon nog ganska snart. Ger man henne en leksak kan hon sitta korta stunder om hon får luta sig framåt. Någon balans när hon rätar på ryggen finns det däremot inte. Hon har en väldigt bra, fyrkantig stor skallra som hon gärna sätter mellan fötterna och sitter/ligger över.

Vi har börjat styra hennes sovande lite mer också. Fram tills nu har hon somnat överallt när hon känt att hon varit trött, men inte nu längre. Och sover hon inte blir hon ett rabiat litet monster som man helst vill gömma någonstans en stund. Som Harry säger: Mamma! Ta bort bebisen! Hon låter! Så nu är det minst en lur på förmiddagen och en på eftermiddagen som gäller för att hennes föräldrars psykiska hälsa ska ta allt för stor skada.

Vi gav oss iväg 21.45 på torsdagkväll och kom fram till Talma typ tolv timmar senare...Jag har aldrig svurit mer över att finnen inte har körkort, men jag är så awesome så jag fixade att köra nonstop, laddad med abnorma mängder energidryck och några korta bensträckare. Oulu-Jyväskylä är rena döden, den vanligaste dödsorsaken där måste utan tvekan vara att folk somnar framför ratten. Trettio mil skog kan ta livet av vem som helst, framförallt när sjutton av dom milen framförs i spöregn...

Home sweet home. För ett tag iaf.

 

Vi inledde semestern på lördagen med en tur till Borgå där vi strosade runt lite och besökte några loppisar. Kom hem flera fynd rikare. Finnar kan, till skillnad från svenskar, prissätta vettigt när det gäller second hand och loppis så vi passar alltid på när vi är här.

 

Igår drog vi till Lintsi, naturligtvis. Ett måste när man är här. Ingen semester utan ett besök till Linnanmäki.

 

Jag har sen ett tag tillbaka (läs några år) haft problem med en av mina visdomständer i överkäken. Jag brukar få små episoder då den växer, vilket leder till att hela käken blir stel, öm och jag har svårt att öppna munnen. Senaste gången det hände trodde mamma att jag var onykter när jag pratade med henne eftersom det blir svårt att artikulera när man inte kan använda munnen ordentligt.

Så nu har jag haft en sån där episod igen. Men det var värre än vanligt. Det kändes som om alla mina tänder i överkäken var på väg att klämmas sönder och jag blev stel hela vägen ner i halsen och hade svårt att svälja. Så jag bokade tid hos tandis. Var där igår, träffade en väldigt hurtig spansk tandläkare som tog en röntgenbild, konstaterade att tanden i princip var full med karies och dessutom växte horisontellt och klämde mot tanden bredvid. Han erbjöd sig tillochmed att ta bort den på en gång, men dum som jag var tackade jag nej. Framåt kvällen blev det så illa att jag inte kunde vrida huvudet för käk- och nackmusklerna var så stela så det var bara att ringa i morse igen.

Nu är den i alla fall ute, och det var så skönt! Jag har dragit närmare hälften av tänderna i min mun, så det har jag inga problem med. Jag kunde verkligen känna hur spänningen i käken släppte så fort tanden var ute, Gud så underbart! Ungefär som när man är jättejättejättabajsnödig och äntligen får släppa lös när man kommer till en toalett...

Dock såg jag ut som om någon hade kört in en tennisboll i käften på mig, Jani höll på att dö när jag kom hem. Nu har bedövningen släppt, svullnaden är nu mer "som en fylld vattenballong" som Jani uttryckte det och jag har faktiskt inte ont alls. Jag tackar för att jag fått sånt bra läkkött i munnen. När jag opererade bort visdomständerna i underkäken sa den finske tandläkaren att jag skulle ha jävligt ont, vara svullen och antagligen helt blå. Inget av det inträffade och tandläkarstudenterna som utförde ingreppet var chockade när jag kom tillbaka på efterkontrollen.