Var ett tag sen man tränade så hårt att man fick små bristningar. Inte bra men uppmuntrande. (Ja, jag vet att jag är sjuk som ser smärta som uppmuntring. För mig var förlossningen ett träningspass...)

...men sexpacket är faktiskt på väg tillbaka. Jag har saknat det, men det är blygt och har legat och gömt sig ett tag.
(För er som inte alls ser nåt så skyller jag på dålig bildkvalitet. Det ÄR där. Eller på god väg i alla fall).

Bänkpress 22,5 kg
Shoulder lift 4 kg
Putta ben (internträning) tills det kändes som att magen skulle brinna upp
Sittande rodd 35 kg
Latsdrag 30 kg

Har just suttit och bloggat lite och läst feministiska bloggar och jag blir så trött, trött, trött.

Jag ser inte mig själv som feminist. Och med det menar jag inte att jag inte vill att män och kvinnor ska få existera på lika villkor, jag vill dock inte sätta den stämpeln på mig och bli ihoptutad med kvinnor som inte klarar av att andra kvinnor lever i roller som historiskt sett ansetts vara just "kvinnliga". Jag är naturvetare och logiker. Det ÄR skillnad på män och kvinnor, precis som att det är skillnad på hanhundar och tikar eller vilka andra djur ni än väljer att tänka på.

Nu är inte jag en kvinna som lever inom några klassiskt feministiska ramar, snarare tvärtom. Kanske är det det som gör att jag stör mig så mycket på feminismen som ideologi eller så är jag bara korkad. Upplys mig gärna. Läste ett inlägg om 80-talisternas syn på hemmafruar som fick ett rykande hett svar, ett svar så bra att jag önskar att jag hade kunnat skriva det själv. Men det gjorde jag inte, så jag får citera lite löst. Summan av kardemumman i kommentaren var att det är så svårt för feminister att förstå sig på andra kvinnor som väljer att leva enligt, vad de anser vara, de forntida könsrollerna. Kvinnor som tycker om att vara hemma och baka, ta hand om barn och göra allt annat som hemmafruar gör (jag har ingen aning om VAD de faktiskt gör, jag känner inga hemmafruar och kan inte riktigt leva mig in i tanken på att vilja vara hemma). Kvinnor kan tydligen inte tänka själva, vilket jag många gånger har anklagat feminismen för att banka in i huvudet på lättpåverkade humanoider med dubbla X-kromosomer. Om man väljer att ansöka om vårdnadsbidrag och stanna hemma med barnen måste detta naturligtvis vara en följd av att samhället har lärt dig att du ska göra det. Att kvinnan skulle vilja göra detta på eget bevåg är otänkbart. Kvinnor kan ju inte tänka själva, de gör bara vad samhället har lärt dem att göra. (Det verkar i alla fall vara vad många radikalfeminister anser). Det är synd om kvinnor, det är synd om alla stackars mammor, oh vad det är synd om oss, ska vi tycka synd om oss själva tillsammans?

Jag känner inga kvinnor som inte kan tänka själva. TROTS att de är kvinnor. The horror...Det är synd om kvinnor för att de inte får lika bra jobb som män, det är synd om kvinnor för att de måste vara hemma med barnen, det är synd om kvinnor som inte vet bättre själva, eftersom de är kvinnor. Så då måste andra kvinnor komma med pekpinnar för att förklara hur juvenila och naiva de är som inte förstår hur synd det är om dem.

Statistiskt sett är det fler män än kvinnor på tekniska utbildningar på universitet och högskolor. Jag tänker inte ens försöka redovisa denna statistik, jag har en låååååång akademisk karriär bakom mig och jag anser mig själv vara ett högst tillförlitligt ögonvittne. Men lik förbannat finns det feminister som anser att kvinnor ska få jobben, oavsett de har rätt kompetens eller inte, för att de är kvinnor. Man lär andra kvinnor att skrika "diskriminering" så fort de inte får som de vill eller livet går emot dem. Man ska inte ropa varg tror jag någon sa för länge sen.

Kvinnor måste kämpa sååååå hårt för att få en tillfredsställande karriär. Kan det kanske vara så att vad de små tanterna i F! anser vara en tillfredsställande karriär kanske inte är det för Hanna i Sölvesborg? Nej, så kan det inte vara. Hanna i Sölvesborg är bara ett av samhällets offer som inte har förstått att man måste ha ett förvärvsarbete för att räknas.

Feminister kämpar för att kvinnor ska få plats, att klassiskt kvinnliga sysslor ska få högre värde. Jag vet inte jag, men det känns som om de biter sig själva i svansen.


Rant over.

..."The essay should be 800-1000 words."

För det första så skulle jag vilja ha en tidsmaskin, åka tillbaka några år och bitchslappa mig själv några gånger, kört ett brännjärn i röven och sagt åt mig själv att göra klart uppgifter så jag slipper restuppgifter flera år senare.

För det andra så är inte 800-1000 ord en essä. Möjligtvis en inledning till en essä, men det är tamigfan inte en hel essä.

För det tredje; om den nu ska vara så kort, VARFÖR blir jag inte klar med den. Jag vill skriva mer! Jag vill skriva om hur Mason använder Vietnamkriget som en allegori för Sam's mognad och uppväxt. Jag vill skriva mer om hur Agent Orange används som en symbol för allt som är skrämmande, oförståbart och avlägset...

Varför har jag inte några kompisar som innehar en niosvansad katt och Dominatrix-utrustning som kan stå bakom axeln på mig?

Följ min blogg med bloglovin

Typ...

Jag anser mig inte vara en särskilt nostalgisk människa, kanske de som läser det här (om det finns några) uppfattar mig annorlunda. Det skull i och för sig inte förvåna mig eftersom min uppfattning om mig själv väldigt ofta inte stämmer överens med andras. Om det är dom eller jag som har rätt har jag aldrig orkat fördjupa mig i, jag är överlag relativt nöjd med saker och ting som de är.

Men vad är nostalgi då egentligen? Är nostalgi att bara tänka tillbaka på dom roliga sakerna, de som i dåtiden inte verkade ha någon betydelse alls men som i dag väger tyngre än mycket annat? Jag kände mig gammal idag när jag gick från jobbet. Gräsmattan utanför var full av elever som njöt av solen, satt i små klungor och rökte. Jag kan inte minnas att jag gjorde mycket sånt, men det är mycket jag inte minns. Den tiden var stressig och alldeles för turbulent för att jag ska orka minnas allt. Trots det såg jag tonåringarna och sköljdes över av en våg av nostalgi.

Jag har senaste tiden gått runt och tänkt på att allt var bättre förr. Det är bara det att det inte var det, det var bara annorlunda, men jag tror knappast att det var bättre. Jag vet inte om det är någon slags begynnande trettioårskris eller bara våren som sätter igång min gamla, igenrostade hjärna. Det har gått ett läsår och jag funderar på vad jag egentligen har lärt mina elever. Återigen, nostalgi. Jag tänker ibland tillbaka på den person jag ser som min mentor. Inte i livet som stort, men definitivt i mitt yrkesliv. Jag önskar att jag kunde göra pedagogiken till min på det sättet som han gjorde (och som jag hoppas att han fortfarande gör). Missförstå mig inte, det handlar inte om någon förälskelse eller betuttat tillbakablickande. Det handlar om en grym lärare som sedan blev en ännu grymmare handledare åt en förvirrad lärarstudent.

Vad skulle han tycka om mitt arbete? Jag vet att det inte spelar någon roll, jag kan inte förändra något heller. Every man is an island...snarare Every teacher is an island. Hur mycket jag än vill kan jag inte bli honom. Å andra sidan är det inte det jag är ute efter heller. Kanske snarare bara någon typ av bekräftelse på att jag faktiskt gör något rätt. Det går lösa rykten på stan om att jag skulle vara en mycket bra lärare. Jag vet inte vem det är som sprider ryktet eller varför. Människor som jag inte har någon pedagogisk anknytning till säger till mina vänner att de hört att Cilla är en skitbra lärare. Må så vara, men varför? Är det för att jag faktist lär mina elever något eller är det bara för att jag ser dem? För det gör jag, jag vet allas namn, jag lyssnar på dem, jag dömer dem inte och jag struntar inte i någon som säger hej eller frågar hur det är. Jag har ingenting att dölja, på det sättet kanske jag är en dålig lärare. Jag släpper lös och flamsar och tramsar, får mina elever att kikna av skratt och har kul i klassrummet.

Jag hoppas verkligen att de lär sig något. Det händer saker i deras hjärnor, det märker jag, men är det jag som är ansvarig för det eller har kunskapen kommit någon annanstans ifrån? Varför gör jag alltid så här? Sitter andra lärare och synar sig själv i sömmarna på det här sättet? Är jag osäker eller utvärderande?

En liten (!) social rendez-vous i helgen fick mig att tänka tillbaka på hur saker och ting var för 7-8 år sen. Hur sjukt galet allt var, impulsivt och extremt. Varje dag var som ett blietzkrig som oundvikligen slutade i kaos och man visste aldrig vad som väntade. Men var det roligare? Har jag inte lika roligt nu?

Som vanligt har jag alltid lika svårt att låta mig själv ha roligt. Jag är långt ifrån lika överspänd som jag var för några år sen, men jag är inte lika avslappnad som innan det. Innan den där svackan som gjorde allt helt jävla fel. Jag har alltid intalat mig själv att jag inte låter omständigheter stå i vägen för mig, men det är kanske det man måste lära sig när man blir äldre? Att man inte kan köra på som en bulldozer utan att titta i backspegeln efter roadkill. Handling och konsekvens blir tydligare ju längre tiden går. I alla fall det sistnämnda, varför känns det som om allt man gör får mycket större konsekvenser nu än de fick förr?

Är jag fortfarande GodCilla eller har jag utvecklats till något annat? I så fall vad?


Det här blev lagomt spretigt. Jag skyller på fyrahundra sidor Margaret Atwood. Något som inte riktigt fick de konsekvenser jag väntade mig.

Preachercurlen och vanliga curlen skulle kunna bli lite tyngre, ligger fortfarande och segar på 8 resp 17 kg, men jag känner mig själv. Cilla "övertränade biceps" Meskanen har lärt sig av sina misstag. Men shrugsen börjar arta sig riktigt bra. Ligger på 18,8 kg nu och skulle lätt kunna öka några kilo där.

Magmusklerna bränner som fan. Härlig känsla.

...Ja, min hjärna befann sig i något slags havregrynsgrötsliknande tillstånd hela förra veckan. Det blev lite för mycket input vilket i sin tur ledde till att outputen (outputEN? Vad är det för nåt ord?) inte riktigt höll den kvalitet den brukar. Det börjar så smått bli lite ordning hemma dock, så det yttre kaoset börjar avta. Det inre är det dock inte mycket bättre med än. 4 veckor kvar innan eleverna försvinner, sen ytterligare två veckors plåga innan man får vara ledig på riktigt. Men inte för länge, kan naturligtvis inte hålla mig från att jobba under sommaren också. Jag vet hur det blir om jag inte håller mig sysselsatt. Då kommer GodCilla fram och börjar leva rövare, klättra på väggarna och tugga på tapeterna. Likt förbannat kommer jag att svära varje kväll jag cyklar iväg, men jag VET hur det blir...

Nu åter till vardagen. Proven stirrar på mig.