Nu sitter jag här på Dampens golv med färg i håret, en fantastiskt ful t-shirt på kroppen och lyssnar på Lynyrd Skynyrd. Party.

Ja, man är borta från jobbet i åtta månader men allt är i alla fall som vanligt när man kommer tillbaka. Totalt kaos, inget nytt där. Lite nya administrativa grejer men ingenting jag inte fixar. Var inte alls lika trött som jag trodde jag skulle vara, nyttigt att sitta och prata strunt med Lena hela natten i bilen. Omöjligt att bli trött då...=)

Naturligtvis sov det lilla monstret i princip som en liten stock bara för att jag var borta hela natten. Daddy's got magic fingers apparently. Somnade runt halv nio, vaknade kring ett, fick i sig 50 ml välling innan han somnade om igen och sov sen till typ kvart över sju. Varför händer sånt aldrig mig?

Sov inte så länge idag, sen fick vi finfrämmande i form av Linnea och Tim. De vuxna klämde lite butterkaka och pratade strunt medan de små vildarna fick lite middag/gröt. Sen var det fullt ös på golvet, nån slags variant av kryp/has-fotboll på hallgolvet, lite vänskaplig brottning och ett försök till lite närhet från Tims sida som tyvärr blev abrupt avbrutet av Mini-Me. Harry gjorde dock några närmanden mot Tims rumpa och Tim slickade honom i örat så de homoerotiska tendenserna pojkarna emellan har tydligen inte svalnat helt...(Till finnens stora förskräckelse). Förr i tiden var det ju bara ligga sked och hålla handen som gällde, nu har det tydligen flyttat upp till helt andra nivåer. Ah, they grow up so fast...

Det funkade INTE att väcka honom en stund innan och söva om honom igen. Det enda som hände var att det försköts en timme, så jag vet inte om det verkligen är nattskräck.

Jag o mamsen bestämde oss för att skita i studiofotografering för Fläskisen. Istället ska vi köpa den snygga, kritstrecksrandiga kostymen på Lindex (om den finns kvar, peppar, peppar...) och så ska jag ta egna julbilder på honom. Måste bara fixa ny film till kameran. Önskar att jag hade två systemkameror så att jag kunde ha svartvit i den ena och färg i den andra. Sen skulle det vara schysst med ett mörkrum så att man kan framkalla själv, men det får jag nog se mig i stjärnorna om..Igår när vi var förbi Dampen så grävde hon fram en tomtemössa och tog lite roliga bilder. Jag ska försöka se till att det är lite mindre dregel på mina...

Hurtig som jag är tänkte jag att jag skulle gå in till stan med barnvagn och hela kalaset för att få intro på Helex. Har redan varit tvungen att avboka en gång då Jani blev akut uttringd på jobb o jag inte hade nån barnvakt. Den gången blev jag informerad om att det gick alldeles utmärkt att ta med sig en bebis när man får den där introduktionen, så därav min lilla resa idag.

So what att det var snöstorm hela natten och över en decimeter snö när jag vaknade i morse. Det var ju iaf inte kallt och jag är ingen ovän till (av? jag borde veta vilken prepostition jag ska använda...) snö. Problemet var dock att det var just varmt och snön därför var gode så packad. Det tog EN HALVTIMME att gå från Tuna till Mjölkudden...En nätt promenad som i vanliga fall tar knappa tio minuter. Jag anser mig vara av god fysik, även fast jag varit gravid, mammaledig och inte särskilt träningsbenägen senaste tiden men jag höll på att avlida. Vagnen slirade fram och tillbaka på trottoaren (vi bor ju i kommunen som snöplogarnas Gud glömde...) och jag höll på att drutta omkull X antal gånger...Jag gav sålunda upp på Mjölkudden, gick hem till Dampen, ringde Helex, fick en ny tid och knallade sen vidare till Petra där vi fick kaffe och jag rev halva bohaget. Uppenbarligen en sån dag idag....Jag har iaf motionerat.

Mini-me har mest troligt drabbats av stora nattskräcken. Sånt är ju tydligen ärftligt så vi tackar ödmjukast finnen för att han tvunget skulle gå i sömen när han var äldre, det är tydligen en sorts nattskräck det också. Mini-me kan ju inte gå än och att åla i sömnen är nog inte ett vedertaget, vetenskapligt begrepp. Så istället skriker han. Och skriker, och skriker, och skriker. Igårnatt skrek han i en timme innan han somnade om. Grannarna tror nog vi spelar hockey med det stackars barnet som puck om nätterna. Det finns ungefär femtielva olika sätt som man ska använda när barn drabbas av nattskräck så vi har börjat beta av dem.

* Ta upp honom en stund så han får vara med oss.
Funkar inte. Han är så aptrött när han väl har vaknat (när dom drabbas av nattskräck sover tydligen delar av hjärnan   fortfarande så det tar en stund innan han vaknar) så han skriker bara därför.

* Sitta bredvid sängen "och bara vara närvarande".
Fläskisen är knappt sju månader. Man skulle kunna sätta en hockeytrunk bredvid honom och han skulle inte fatta skillnaden...

* Väcka honom en stund innan det brukar inträffa, gosa och prata lite och sen söva honom igen.
Det ska testas i natt. Han brukar vakna runt 22.30-23.00 så jag ska haffa honom klockan tio tänkte jag.

Naturligtvis (välplanerad som han är) så sammanfaller det hela med att vi hade tänkt börja vänja av nattmålet, så det gick ju som åt skogen...Men vi har ändå tur. Nattskräcken kommer innan vi har hunnit lägga oss så vi behöver ju inte väckas mitt i natten av en hysterisk bebis. Alltid nåt att glädjas över.

---

På tal om nåt helt annat så känner jag mig lite snopenoch besviken, fast jag vet inte, jag ska nog inte bry mig eller nåt. Orkar nog inte med det när ingen annan verkar bry sig i vad som blev sagt heller.

En viss finne har en plan...


Jag tänker inte säga vad, ni får gissa själva.

Nej, jag vet att jag är urkass på att uppdatera just nu men mitt huvud är fullt med Piaget, Dewey och Vygotskij så ni får snällt vänta tills jag har tid med er.

Ikväll var ju jobbet med på TV! Synd att jag inte hade koll på att det skulle vara ikväll förrän precis innan det började...Så hade alla som aldrig fattar vad det egentligen är jag pysslar med på nätterna fått en vettig förklaring...Synd bara att de bara visade de tråkiga, negativa aspekterna av jobbet. Visst är det rätt dåligt betalt, men det är ju skitkul att jobba också. Pratade med mamma ett tag efteråt och hon höll med om det också. Men media är ju rätt bra på att vinkla saker och ting. Vet inte om det går i repris, men är ni nyfikna kan ni gå in på www.svt.se/granskning och kolla på reportaget online

Var iväg en sväng till moster Karin på öppet hus i lördags för att fira hennes födelsedag. Lite alkohol, mingel och...vild bebiscatfight...Egentligen så borde ingen mamma med barn under fyra år behöva skriva följande utsaga men jag har faktiskt accepterat att Mini-me inte riktigt är som alla andra barn och känner därför att det är helt okej att skriva helt galna, obeskrivliga saker ur min vardag.

I den högra ringhörnan, iklädd rutig skjorta; den vilde, den ostoppbare, den rabiate...Harry Meskanen (publikens vrål i bakgrunden)

I den vänstra ringhörnan, iklädd randig body; den något timide, äldre, klokare...Elias (mera publikvrål i bakgrunden)

Mini-me, närmare sex månader gammal ligger godmodigt på golvet och leker med sin leksak när Elias, tio månader sätter sig MELLAN Mini-Me och leksaken, något han sent skulle glömma. Mini-me börjar morra lite sådär lagomt rabiesliknande och rynkar sina små hårlösa ögonbryn väldigt kraftigt i Elias riktning. När Elias tror att Mini-Me vill leka börjar han istället med verbala påhopp, små utstötningar av underliga ljud som jag aldrig hört komma över hans läppar tidigare. Elias, den stackars oskyldige saten ler nervöst och tittar på sin mamma. Då Mini-Me inser att den store drasuten inte har för avsikt att flytta på sig utstöter han ett riktigt stridsvrål à la Conan Barbaren,( vi snackar riktigt "This-is-Sparta!"-vrål med tillhörande pulserande blodådror i pannan...) sliter tag i Elias arm, drar ner honom och smäller till honom...

Jag är så stolt. Eller? Ska man bli orolig när ens son, som knappt kan krypa än, ger sig på barn som är nästan dubbelt så gamla som han själv? och vinner?