Vet ni hur det känns? Bäckensubluxation? Nej, jag tänkte mig väl det. Föreställ dig att nån står bredvid dig och kör in en skruvmejsel rakt in i höften på dig när du minsta anar det. Sen skruvar dom runt lite där och låter mejseln sitta kvar. Så känns det.

Superdupertrevligt. Verkligen. Jag känner mig som en gammal kärring som skulle behöva en ny höft varje gång det händer. Det har inte hänt sen i höstas, men i lördags när jag var ordentlig och städade vinden kände mitt skelett att det var dags att jävlas lite igen, bara så där på pin kiv för att ha lite roligt.

Well...we are not amused. Not the least. Ibland är det behändigt att vara överrörlig, när jag var yngre bäddade det för fantastiska partytrick. Som att kunna vrida handleden en sådär 190 grader, kunna vrida sina knän i vinklar som gör vanliga människor illamående och total immunitet till de flesta grepp som lärs ut inom kampsporter. När man är drygt trettio är det inte fullt lika underhållande längre. Och jag har tydligen blivit så gammal (läs jag har så utslitna ligament) att jag inte ens kan knäcka tillbaka bäckenet själv längre. Nej, nu ska det tydligen daltas och krävas sjukgymnast för att kunna trycka och slita tillbaka allt på plats.

Det gör ont att sitta, det gör ont att gå, det gör ont att stå, det gör ont att ligga. Som bäddat för en felfri och helt fantastisk vardag tillsammans med Terror och Mayhem.

Nu har jag försökt få det på plats sen i lördags, utan resultat, så imorgon måste jag ringa till snälla Maggan eller Krille så att någon inom en relativt snar framtid (vi pratar om sjukgymnaster, det lär ju ta sisådar tre-fyra månader innan jag kan få en tid) kan få allt på plats igen.

Eller, F**k Krille och Maggan, bara nån kan hoppa lite på mig så kanske det blir rakt igen.