Ja, nu är hon här och jag slipper äntligen magen. Dessutom får Mayhem tillbaka sin mamma i ett lite mer mobilt skick än hon varit de senaste månaderna...

Det började lite smått på söndagkväll med en hel del förvärkar. Jag ignorerade dom naturligtvis eftersom jag vet att man kan ha sånt i flera veckor innan det sätter igång. Vaknade dock halv fyra på onsdagmorgon av värkar som då var precis som med Harry; 15-20 minuter emellan och inte så jättestarka. Dom var dock så irriterande att jag inte kunde somna om så jag gick upp och tog två Panodil för att se om det skulle bli bättre, vilket det inte blev.

Jani vaknade till kring halv fem och jag sa att det nog kanske eventuellt, men mest troligt inte skulle bli en bebis senare på kvällen eller natten. När vi klev upp runt sextiden dividerade vi ett tag huruvida han skulle åka till jobbet eller inte, men vi kom fram till att han skulle åka till slut. Jag hade fortfarande 15-20 minuter mellan varje värk och dom var inte så starka så jag tänkte att det skulle ta ett tag. Jag ringde iaf till dagis och sa att Mayhem skulle vara hemma för jag orkade inte böka iväg mig med honom, och han sa att han ville vara hemma.

Värkarna ökade lite i styrka under morgonen, men de var fortfarande sjukt oregelbundna. Harry kollade film i sitt rum och jag passade på att dammsuga och skura lägenheten eftersom Ronja har bestämt sig för att tappa ALL päls samtidigt på en gång nu när det blivit varmare ute. Vek lite tvätt och pysslade på, precis som när jag gick hemma och hade värkar med Harry.

Dampen kom förbi runt halv tolv-tiden för att hålla oss sällskap en stund innan hon skulle gå till jobbet. Vi gick ut och lekte en stund i förhoppning om att lite rörelse skulle sätta igång saker och ting, men det var fortfarande lika oregelbundet så jag blev less och vi gick in och fikade istället. Ibland var det 10 minuter mellan värkarna, ibland 5, ibland 15, ja ni fattar...

Sen kom det fyra värkar med sex minuters mellanrum så då ringde jag mamma och frågade om inte hon kunde komma och hålla oss sällskap eftersom Dampen skulle till jobbet. Hon hade ändå tänkt komma eftersom BM hade sagt hela tiden att hon trodde det skulle gå fort. När jag pratat med henne kom värkarna plötsligt med tre minuters mellanrum och började kännas en del. Jag är ju dock dum i huvudet och lite för smärttålig för mitt eget bästa så jag gick runt i lägenheten och Mayhem undrade flera gånger vad jag höll på med.

Jag ringde förlossningen under tiden jag väntade på mamma och barnmorskan pratade med mig i typ tio minuter- en kvart (antagligen för att se om jag fick några värkar under tiden vi pratade. De brukar ju kunna höra om det är dags). Till slut var jag tvungen att säga åt henne att jag faktiskt haft tre värkar under tiden vi pratat, men att jag faktiskt inte är en sån som gnäller när det gör ont. Hon tyckte iaf att vi skulle komma in så jag ringde till Jani och sa åt honom att packa ihop sig.

När mamma kom var det tre minuter mellan värkarna så vi klädde på Mayhem som fick gå till Dampen på jobbet och vara där med henne. Mamma höll dock på att dö av en skrattattack i hallen när jag fick en rejäl värk. Jag stannade bara till, tog stöd mot väggen och sa "oj, nu kommer det en stark värk", sen böjde jag mig ner och tog på mig skorna som om jag inte känt nåt.

I bilen började det komma värkar hela tiden och när vi var i Karlshäll och stannade för att plocka upp Jani satt jag i princip och knep mig igenom värkarna eftersom det kändes som om nåt var på väg ut.

När vi kom upp till förlossningen tog dom in oss i ett förlossningsrum på en gång och jag fick klä av mig och byta om. Värkarna kom hela tiden men jag var lika glad för det. Jani var naturligtvis nervösare än mig, precis som förra gången. När BM skulle undersöka mig sa hon att jag var öppen drygt åtta cm och hon fick tydligen precis in fingrarna så kände hon huvudet. Jag blev naturligtvis skitnöjd eftersom jag ville ha en snabb förlossning. De tog hinnorna och satte skalpelektrod runt tre tiden och då snurrade hela fröken om därinne. Barnmorskorna (de var två, den ena hade första arbetsdagen på fyra månader så hon hade inte riktigt koll på all ny utrustning) såg hur elektroden snurrade runt och jag kände hela ungen vrida på sig. Sista värkarna kändes riktigt rejält och jag höll nog på att nypa av Janis fingrar samtidigt som jag körde lustgas (som f. ö funkade MYCKET bättre den här gången än med Mayhem).

15.40 kom första krystvärken, 15.46 låg det en Tove på britsen mellan mina ben. Det kändes som en enda lång krystvärk men enligt BM var det tre. Hursomhelst gick det fort och jag var inte ens svettig när det var klart. Fick sy tre små stygn eftersom fröken hade så bråttom ut och jag fick några små bristningar, trots att jag höll emot som sjutton.

Jag var skitnöjd med förlossningen och precis som med Mayhem fick jag höra av både barnmorskorna och undersköterskan att jag verkligen är gjord för att föda barn eftersom livmodern drog ihop sig typ helt på en gång efteråt.

Fick det obligatoriska tråkiga fikat (tror de seriöst att man blir mätt på en kopp kaffe och en tråkig polarbrödsrulle efter att ha klämt ut en unge?) och sen fick vi vänta i vad som kändes som hundra år innan vi fick komma till BB. När BM kom in och skulle väga och mäta hade jag klätt på mig vanliga kläder, kissat och stod och väntade med Tove i famnen...Hon blev lite förvånad över att jag var så fräsch, men jag har ärligt talat kört gympass som varit tyngre än den här förlossningen.

BB var skittråkigt, vi kom hem för några timmar sen. Fröken äter, sover, bajsar, bajsar och bajsar lite mer...

Tove Marie Ilmatar Meskanen

3745 gram, 54 cm

 

Till skillnad från sin bror, som såg ut som farbror Einar (för er alla som någonsin läste tidningen Glöd när ni gick i högstadiet) så var den här fröken riktigt söt när hon kom ut. Hon är iofs jättelik Mayhem när han var nyfödd, bara med mycket mer flickaktiga drag.