...ja, det gör det faktiskt. Saker och ting börjar ordna till sig med ekonomi, jobb och hela kalaset. Kanske hundåren med timanställning och studiemedel börjar närma sig sina slut, och jag är inte den som klagar!

Men åter tillbaka till mina vardagliga nonsensiakttagelser...

1. Alla förskolemorsor tittar argt på mig på mornarna numer, vilket jag naturligtvis skiter fullständigt i. Varken jag eller finnen är som bekant särskilt brydda i vad folk tycker om oss. Och vari ligger konflikten undrar ni nu nyfiket...
Vi lämnar inte Lenin på hyllan när Harry klär av sig ytterkläderna på morgonen. "Alla andra barn" gör tydligen det vilket naturligtvis gör det sjukt provocerande när Harry spatserar in med sin vovve i högsta hugg samtidigt som andra barn sitter och storgråter på golvet och frågar efter sina snuttisar.

So what? Jag blev inte mamma för att låtsassolidarisera med andra morsor. Uppfostra du dina barn hur du vill så uppfostrar jag min son hur jag vill. Lenin kommer att få fortsätta följa med in på förskolan på morgonen, hur mycket det än sticker i ögonen på de andra föräldrarna. Exakt hur skadar det att en pojke på knappt två år får ta med sig sin favvonalle in på morgonen? Jag vet att han lägger undan honom till frukosten och sen brukar han glömmas bort. Om andra mammor tycker det är jobbigt får de väl ta den diskussionen med sina barn. Det är inte så svårt att säga "Ja, Harry får göra så, men mamma vill inte att du ska göra likadant." Men det kan ju leda till konflikter med barnen, Gud förbjude...

2. Varför går 70 % av alla tonårspojkar runt med kondommössor på skallen? Oz var en fantastiskt bra TV-serie, men jag finner det aningen svårt att förstå hur svenska, blonda pojkar väljer att identifiera sig med Adebisi...Dra ner mössan så slutar du se ut som att du totalt har missförstått sexualundervisningen i högstadiet. Kondomer är jättebra, men de ska inte vara tillverkade av ylle och de ska inte sitta på den delen av kroppen...

Nu borde jag kanske arbeta lite. Typ...

Har tänkt en del på det här med att vara så krystad, svår och emo som möjligt. Vad är det som är så jävla kul med det egentligen? Jag tänker inte kasta sten i kristallvaser, jag erkänner ödmjukast att jag själv var sån en gång i tiden. Någonstans mellan gymnasiet och vuxenlivet. Jag insåg dock ganska snart att det var rätt självuttömmande att hela tiden försöka formulera sig så Kafkainspirerat som möjligt och alltid gå runt och få folk att tro att du uppenbarligen inte gjorde annat än att sitta i din källarhålla och traggla Camus, Dostojevskij och Ranelid dagarna i ända.

Det är sjukt mycket roligare att tillhöra den mer tankspridda skaran människor på jorden. De där som kan promenera hela vägen till jobbet, ha två lektioner och äta lunch innan de inser att knölen de har på benet inte är begynnande melanom utan gårdagens skitiga strumpa som glömts kvar i långkalsongen. Vara en sån som måste ringa till jouren på kvällen och förklara att man blivit attackerad och halvt förblindad av ett duschdraperi (cudos, Dampen...). Jag tycker om att vara personen som måste påminnas femtitvå gånger att ta med nycklarna men som ändå, efter en kilometers promenad inser att nycklarna fortfarande hänger på kroken i hallen.

All denna tankspriddhet måste ju innebära att det är febril aktivitet i min hjärna hela tiden, därav min oförmåga till organisation och närminne. Att man överhuvudtaget har tid att sitta och fundera fram krystade formuleringar att slänga ur sig när folk försöker konversera med en säger i min mening mer om hur lite de har att tänka på i övrigt.

Ibland kan jag slänga ur mig riktigt kluriga fraser och haranger. Andra gånger är det mer typ "öh, öh, öh, ha den äran!" Men jag är lika kul för det. Kanske till och med lite roligare.

Jag kan mycket om litteratur och språk, men jag kan långt ifrån allt, även om jag råkar vara språklärare. Men jag är lika bra för det, kanske till och med lite bättre.