Eller är det bara nåt allvarligt fel på mig? Alla gravida människor springer omkring mig och pysslar och donar. Det köps kläder och beklagas över knasiga spjälsängar och dyra barnvagnar och här sitter jag i en totalt-inte-alls-bebisförberedd-lägenhet och äter smaklösa chips från Konsum. DET ÄR BARA TIO VECKOR KVAR NU! Vaggan är inte slipad och ommålad, den är inte ens intagen från ladan än. Vi har inte ens börjat titta på barnvagnar än (vi köpte en ny skinnsoffa istället. Frukansvärt snygg, gudomligt behaglig). Jag har inte ringt till Försäkrningskassan, jag har inte varit på förlossningen och kollat nån konstig bildshow om hur det ser ut där...Vem bryr sig för övrig om hur det ser ut där, när jag väl hamnar därinne kommer jag mest troligt ha annat att tänka på än hur tapeterna ser ut och hur de fantastiska arkitekterna har arbetat med planlösningen.

Jag har dock lyckats få tummen ur och ringt till familjerätten så att Jani kan skriva sitt namn på ett papper för att bevisa att det faktiskt är han som är den lycklige fadern till barnet. I övrigt känner jag mig välsignat oförberedd på det kaos som väntar mig. Jag tycker fortfarande att nyfödda bebisar är fula. Och jag vet att min är tjock.