Jag har ingen aning om vad vi ska äta till middag idag. Min matlagningsinspiration har verkligen fallerat senaste tiden, det blir bara korv och köttbullar hela tiden. Skiiiiittråkigt. Jag kokar iaf potatis nu men jag vet inte vad jag ska fixa till det. Det hela kommer att sluta med att Jani kommer hem från träningen och ger mig en sån där blick...En sån där "Va-fan-har-hon-tänkt-nu-egentligen-varför-kunde-jag-inte-dragit-hem-en-normal-brud-för-fyra-år-sen-istället"-blick...Förut var jag värsta bullmamman och gjorde all mat från scratch jämt men nu blir det bara halvfabrikat jämt *slår mig själv i huvudet*.

Drabbades av akut godissug tidigare idag så jag la mini-me i vagnen och tog en långpromenad till Godishuset för att stilla mitt behov. Nu när jag kan äta choklad igen måste jag ju ta igen det jag missat de senaste månaderna. Eftersom jag är en sån fantastisk sambo var jag snäll och fyllde på lakritsförrådet åt Jani också, jag är en sån underbaaaar människa. Eller nåt. Det fina i kråksången var att Mini-me somnade och sov i nästan två timmar i vagnen så han lyckades hålla sig vaken ända till halv åtta ikväll innan jag la honom. Förhoppningsvis slipper jag vakna klockan fem imorgon då...De senaste två mornarna har Jani flyttat sig till soffan kring halv fem-fem nån gång eftersom den lilla mistluren börjar arbeta ungefär då. Jag skämtar icket, den där lilla kastratsångaren skulle kunna vikariera som brandvarnare om det behövdes. Folk säger att jag ska vara glad att han aldrig gråter och skriker på natten och morgonen men man kan ju fan bli döv av mindre. Ibland känns det som om någon smäller av en sån där gasdriven lufttuta som man brukar ha på hockeymatcher rakt in i örat på mig när han ligger bredvid mig i sängen och sätter igång. Och om jag skulle ha mage att försöka ignorera honom börjar han sparka mig i revbenen istället, det lilla monstret. Om jag så mycket som öppnar ögat litegrann så han ser att jag är vaken blir han hysteriskt glad och börjar vifta med armarna som värsta drukningsoffret...Tjurig som jag är vägrar jag kliva upp ur sängen och det är ungefär nu som Jani brukar ge upp och ta täcket med sig till soffan. Jag, mitt dumma nöt har ju fått för mig att jag minsann inte tänker låta en tremånadersbebis vinna över mig i tjurighet så jag ligger kvar där och står ut med den milda fysiska misshandeln som det innebär att ha honom i sängen. Än har jag i alla fall inte vunnit över honom och det brukar sluta med att vi kliver upp kring halv sju. I sällsynta fall har jag tur och han somnar om kring sextiden och kan då sova ända till åtta, men det hör definitivt inte till vanligheterna.

Då kommer nästa problem. När vi klivit upp brukar jag lägga honom på lekfilten på golvet och mig själv i soffan (om ni funderar på hur vi får plats så kan jag lugna er med att gubben sover i soffan i Harrys rum...). Ibland somnar den vilda bebin på filten och ibland inte. 97% av gångerna brukar jag dåsa till. Om man då har en normal tremånaders son skulle det väl inte vara nåt problem att ha honom liggandes på lekfilten medans mamma halvsover, men har man en spasmisk galning till son så är det inte riktigt lika enkelt. För ett tag sen då allt det ovan nämnda hade inträffat och jag dåsade till i soffan hittade jag honom under fåtöljen när jag vaknade igen...Det är inte så att jag sover hårt eller länge, men det lömska lilla odjuret hade på nåt sjukt vänster ålat sig iväg baklänges med filt och allt och hamnat under fåtöljen. Så när jag slog upp ögonen möttes jag av två små fötter som stack ut från under fåtöljen. Det gick nog ingen större nöd på honom eftersom han låg och konverserade med undersidan av sittdynan men jag kände mig lite som världens mest ignoranta mamma...Till saken hör dessutom att hunden låg i sin fåtölj och med stora ögon låg och stirrade på dom små fötterna med dom viftande stortårna som stack ut under hennes plats...

Harry har numer en ny lekfilt med små gummiploppar på undersidan (ungefär som sockiplast) så den kan inte åka iväg någonstans. Han får dessutom ligga på en stor mjuk kudde, så det värsta som kan hända numer är att han sprattlar ner sig själv utanför kudden och sen börjar försöka vända sig och då brukar jag vakna eftersom vändningsförsöken innebär en hel del grymtande och stönande från hans sida...

När John och Marie var här och fikade igår och fick titta på när jag försökte få på Mini-me pyjamasen när han låg där på lekfilten (en aktivitet som oftast slutar med att jag får en rak höger och minst tre sparkar nånstans där det gör ont) frågade Marie halvt nyfiken och halvt ångestfylld om Harry var lika vild i magen vilket jag ju var tvungen att intyga (jag sov knappt de sista två månaderna eftersom nån hade disco i min mage) varpå Marie suckade lite och sa att deras bebis antagligen kommer bli likadan då. Harry försökte ju rymma från skötbordet när han var en så där fyra dagar gammal och värre blir det...

Så summa sumarum, ni som är oroliga över att era bebisar är väldigt lugna och inte rör på sig så mycket, tacka er lyckliga stjärna! Senast idag fick jag en stortå i ögat när jag låg på golvet och busade med Mini-me. Det är ju hemskt bra att få höra från BVC och läkare att han är en stor och väldigt stark pojke men det är inte riktigt lika kul när man försöker ge honom flaskan på kvällen och han på nåt sätt plötsligt befinner sig uppochner i famnen på en..."Jaha, här var det en fot där det nyss var ett huvud..."

I följande klipp visas lite av hans verbala förmåga, även om han håller sig borta från de värsta falsetttonerna (var vänlig ignorera det töntiga mammasnacket...) Ska se om jag lyckas fånga hans rymningsförsök nån gång också...