Nu blir det så där musiknördigt igen...

Och med den rubriken vet jag att jag tappar ungefär alla mina läsare, men det struntar jag egentligen i, jag skriver precis som vanligt bara för min egen skull.

Musik är och har alltid varit viktigt för mig. När jag var yngre hade jag väldigt lätt för att definiera mig utifrån den musik jag lyssnade på, precis som ungefär 75% av alla andra tonåringar i världen. Jag har varit skejtare, goth/syntbrud, grungedrägg och hårdrockare. Nu befinner jag mig någonstans mitt emellan. Jag är så pass gammal att jag definierar mitt själv utifrån andra saker än musik. (Men jag erkänner att jag blev jävligt förbannad på killen på Blå som för flera år sen försökte få det till att det såg ut som jag var en sån som lyssnade på Celine Dion och Madonna medan Marie var hårdrockaren. Shame on you din lilla wannabe!)

Nu har jag varit gräsänka i nästan en vecka och ska så fortsätta fram till torsdag då man, barn och allt kaos infinner sig igen. Denna tid har lett till att jag utan begränsning kunnat lyssna till vilken musik jag vill hela eftermiddagarna och kvällarna och det sätter igång de rostiga kugghjulen som vanligt. Nog för att jag och finnen har i princip samma musiksmak (en av de första grejerna han frågade mig när vi träffades var vilken musik jag lyssnade på. När jag sa att jag gillade Nine Inch Nails var det ok) men när han lyssnar på musik har han en lite irriterande tendens att byta låtar stup i kvarten och det är sällan man får lyssna färdigt på nåt. Men jag vet att jag kan vara likadan ibland. Det finns så mycket fantastisk musik därute och när man verkligen gillar nåt vill man dela med sig av det till resten av världen.

Jag har tidigare i bloggen skrivit ner någon slag soundtrack of my life, och den stämmer väl ganska bra än. Jag har under senare tiden, under mina långa promenader till och från jobbet med lurarna i öronen kommit fram till att i princip VARJE låt eller artist jag har på min playlist har betyder något speciellt för mig. Varje låt jag hör kan jag koppla till en specifik plats, person eller känsla. Dock haer jag kommit till slutsatsen att jag lyssnar väldigt lite på ny musik. Det finns helt enkelt inte mycket nytt som tilltalar mig. Jag tycker om de gamla favoriter jag har som fortfarande producerar och släpper nytt lite då och då. Tråkigt enligt vissa, men jag lyssnar inte om det låter likadant hela tiden, det finns ingen poäng med musiken om den aldrig utvecklas åt något håll. Och det är precis det som är mitt problem med dagens rock. Allt låter likajävladant vad man än lyssnar på. Kommer ihåg att jag hade några elever som för ett bra tag sen var så peppade på fredagen eftersom de skulle iväg och lyssna på Volbeat under helgen. Det var "coola killar" som tycket de lyssnade på riktigt tung hårdrock. Vad tänker jag på när jag hör Volbeat? Jag ser framför mig en enorm dansbana med 50-plussare som dansar styrdans. Seriöst, Volbeat är som hårdrockens Vikingarna eller Sven-Ingvars. Det är trallvänligt, glatt och så ljust att man blir bländad när man råkar snubbla över en av deras låtar när man bläddrar bland radiokanalerna i bilen.

Jag kan inte ens namnen på alla nya rockband som ploppar upp här och där. Ingen av dem har något unikt som gör att man faktiskt kommer ihåg dom och särskiljer dem från allt annat på musikscenen.

Så vad lyssnar jag på då? Alltalltallt. Ju tyngre desto bättre naturligtvis, men jag är en omnivor när det gäller musik och det mesta går ner. Sen jag träffade finnen har jag upptäckt mycket fantastisk finsk musik. De inhemska finskar rockbanden är fan så mycket bättre än de motsvarande svenska. Okej, deras engelska är långt ifrån den bästa, men det finns en genuin känsla och tanke bakom många av banden och då spelar inte språket någon roll. De finska band som sjunger på finska går inte ens att jämföra med svenska band som sjunger på svenska, det är två helt olika klasser, så långt ifrån varandra på skalan att det inte ens är värt att jämföra.

Jag har egentligen ingen poäng med det här raljerandet, jag ville bara skriva av mig litegranna så jag kan fokusera tankarna på annat istället.

Just nu då? Ja, just nu är the Pistepirkko på spellistan. Innan det Sentenced. Ambivalent, javisst!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0