Var iväg en sväng till moster Karin på öppet hus i lördags för att fira hennes födelsedag. Lite alkohol, mingel och...vild bebiscatfight...Egentligen så borde ingen mamma med barn under fyra år behöva skriva följande utsaga men jag har faktiskt accepterat att Mini-me inte riktigt är som alla andra barn och känner därför att det är helt okej att skriva helt galna, obeskrivliga saker ur min vardag.

I den högra ringhörnan, iklädd rutig skjorta; den vilde, den ostoppbare, den rabiate...Harry Meskanen (publikens vrål i bakgrunden)

I den vänstra ringhörnan, iklädd randig body; den något timide, äldre, klokare...Elias (mera publikvrål i bakgrunden)

Mini-me, närmare sex månader gammal ligger godmodigt på golvet och leker med sin leksak när Elias, tio månader sätter sig MELLAN Mini-Me och leksaken, något han sent skulle glömma. Mini-me börjar morra lite sådär lagomt rabiesliknande och rynkar sina små hårlösa ögonbryn väldigt kraftigt i Elias riktning. När Elias tror att Mini-Me vill leka börjar han istället med verbala påhopp, små utstötningar av underliga ljud som jag aldrig hört komma över hans läppar tidigare. Elias, den stackars oskyldige saten ler nervöst och tittar på sin mamma. Då Mini-Me inser att den store drasuten inte har för avsikt att flytta på sig utstöter han ett riktigt stridsvrål à la Conan Barbaren,( vi snackar riktigt "This-is-Sparta!"-vrål med tillhörande pulserande blodådror i pannan...) sliter tag i Elias arm, drar ner honom och smäller till honom...

Jag är så stolt. Eller? Ska man bli orolig när ens son, som knappt kan krypa än, ger sig på barn som är nästan dubbelt så gamla som han själv? och vinner?