Nej, vi är inte riktigt som andra jag och finnen. Inte som personer och knappast som par och det ger vi fulla fan i för att vara brutalt ärlig. Innan ni slutar läsa så är detta inte nåt "vi-är-så-coola-för-att-vi-är-annorlunda"-inlägg, inte heller nåt emo-wannabemanifest utan bara den krassa sanningen som jag ser det.

Vi är väldigt dåliga på att göra "par-saker", men vi försöker iaf. Ibland får vi små ryck och blir sjukligt svensson-lika men det brukar gå över efter en liten stund. Detta betyder inte att vi inte vill göra stereotypa "lyckliga-familjen"-grejer. Vi är bara inte så bra på det, men övning ger färdighet. Dagen ni ser oss ute med matchande träningsoveraller och gympadojjor kommer dock aldrig komma, och om den gör det så har ni vår fulla tillåtelse att skjuta oss.

Vi sitter inte ihop, vi har aldrig gjort det och vi kommer nog aldrig att göra det. För samtidigt som vi är sjukt lika varann (så lika att det nästan skulle vara självmord att ta kål på finnen) så är vi skrämmande olika. Vi kan spendera månader isär och fortfarande vara lika säkra på oss själva och vårt förhållande. Vi skulle båda två bli vansinniga om vi inte fick egentid ibland utan den andre, vilket innebär att vi med jämna mellanrum kastar ut varann ur lägenheten för att slippa umgås.

Vi bråkar som två hormonstinna hankatter. Innan Mini-me föddes kunde vi skrika och gapa och hata varann i hela dagar i sträck men vi blir av någon konstig anledning alltid sams igen. Antagligen för att vi vet att det inte finns några andra puckon därute som skulle vilja ha oss om vi skulle separera. Numer försöker vi kontrollera oss och diskutera som vuxna, vilket funkar....oftast...

Vi har båda våra respektive hjärnspöken och det är nog först nu, efter fyra år som vi har lärt oss att hantera den andres hang-ups och knasigheter på riktigt. Hur man än vänder och vrider på det så är det ju allt som har hänt förut som har gjort oss till dom vi är och hade det inte varit så hade vi nog inte suttit här tillsammans med en tjock bebis och en galen hund.

---

Personligen så är jag för det mesta ganska otjejig. Jag är inte så intresserad av smink och mode (även om det ibland känns som om jag skulle behöva vara det när jag ser mig själv i spegeln...). Jag har aldrig varit en sån där "Åh vad jag är tjock", "Gud vad jag är ful"-brud. Jag gör nåt åt saken istället. Därav går jag mest omkring och är lite småsur på mig själv mest hela tiden just nu eftersom jag inte har ork eller tid att träna som jag vill.

Jag fylls inte av översvämmande snuttigull-pluttiduttkänslor varje gång jag ser min son. Jag älskar honom mest i världen och han är den coolaste ungen på jordens yta men jag tänker inte strö rosblad framför honom och dyrka marken han går på för det. Han är min skitunge, pussgurka, tokbebis, knasunge, storpojke, lillpojke och allt det där men jag är psykiskt inkapabel att vara blödig. Jag har aldrig gråtit till en film och tycker att någon borde utföra ett mercy-kill och ta kål på Celine Dion.

Jag hatar, hatar, hatar, HATAR chick-flicks med romantiska, töntiga slut. Jag är dock en god vän och kan tänka mig att lida i två timmar för någon annans glädjes skull. En av de snyggaste filmerna som någonsin gjorts är "Ichi the killer", som av vissa beskrivs som en sadistisk porrfilm och är bannlyst i ett flertal länder.

Allt det ovan nämnda gör att folk ibland har lite svårt att umgås, dels med mig ensam men även med oss som par. Vi är frispråkiga, liberala och allmänt egna men vi är iaf inte elaka och vi ger alla en chans...