Harry var en ganska vild bebis. Han klättrade och for överallt, ramlade och ställde sig upp igen. Babblade nonstop och var alldeles för smart för sitt eget bästa.

Så när vi fick veta att jag var gravid med nummer två tänkte vi "jamen då kanske vi får en lugnare bebis, det kan ju inte bli mycket värre än nummer ett"

När vi fick veta att det var en flicka tänkte vi (ja och nu genusgeneraliserar jag lite, jag vet!) "jamen då kanske hon blir lika lugn och behaglig som hennes mor var när hon var liten!"

Sen kom hon. Hela hennes entre in i jordelivet borde ju ha gett oss en hint om hur det skulle fortsätta. Bråttom ut hade hon och lika bråttom har hon haft hela sitt snart ettåriga liv. Helt jävla sjövild med ett temperament som skulle få vilken zenmunk som helst att gråta blod. Typiskt småsyskon som kräver uppmärksamhet hela tiden och inte är sen att meddela omvärlden om sin existens när hon känner sig åsidosatt (läs: när man inte tittar på henne precis hela tiden dygnet runt).

Vi trodde att nummer två omöjligt kunde vara värre än nummer ett. Det var för oss en fysiologisk och psykologisk omöjlighet. As far as wild goes; Harry was the shit.

Trodde vi...men vi hade uppenbarligen så fel som man kan ha...

Lämnad ensam i ett rum i MAX två minuter kan hon åstadkomma stordåd. Typ lyckas ta sig upp på TV-möbeln och pilla lite på TV:n. Ber om ursäkt om impulskvaliteten på bilden, men jag tror ni fattar poängen.

 

Och som de FULLSTÄNDIGT normala föräldrarna vi är var inte första reaktionen "Shit! Tänk om hon hade ramlat" utan snarare "shit! Tänk om dyrtv:n hade ramlat!"