Jag gav upp.

Amningen alltså. Jag är ledsen, men jag och amning går inte ihop, så är det bara. Det var så med Harry och det är så med Tove. Jag känner mig instängd, stressad, låst och en massa andra otrevliga saker när jag måste amma. Jag blir sur och grining, sitter och kollar klockan var femtonde sekund och dessutom rasar jag lite väl mycket i vikt. Och det märks på bebis när mamma är stressad, då blir hon också stressad. Inte ens syntocinonsprayen funkar på mig. BM gissade att det har att göra med att jag har för mycket adrenalin i kroppen, så oxytocinet får ingen effekt...

Så nu är hon precis som sin bror ett flaskbarn. Men hon började en knapp månad tidigare än Harry. Nu är både mamma och barn mycket gladare och lugnare. Jag vet inte om det bara är en tillfällighet, men efter att ha gett henne ersättning i typ två dar började hon gurgla, jollra och le åt precis allt hela tiden, nåt hon varit extremt snål med fram tills nu.

Dock är det önskvärt att flaskbarn bajsar en gång om dagen. Bajsbyxan (eller Pooparella som finnen kallar henne) har inte bajsat idag, så jag vet vad som väntar imorrn...Jag tycker hon kan klara av det när moster är barnvakt imorrn medan jag och Mayhem är på treårskontroll. Det tycker jag låter som en utmärkt överenskommelse.

Kommentarer
Postat av: Marie

Ingen mamma är så bra och önskvärd som den glada mamman. Allt annat får komma på andra plats. :)

2011-05-27 @ 05:48:26
URL: http://rudies.blogg.se/
Postat av: Cizzi

Robin var oxå flaskbarn. Jag fick iofs inte igång amningen så jag vet inte om jag hade tyckt om det eller inte. Däremot så fick jag en bra bild av att ge flaska och tycker att man ska göra det som känns bäst för sig själv och sitt barn, då blir det bäst! De varken dör eller blir sämre människor av flaska! :)


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0