Ja, detta eviga tjat om gravitationen. Han blir nog astronaut i slutändan Meskanen jr. För gravitationen och han kommer inte riktigt överens. Det har nu gått så långt att blodvite har uppstått i samband med en av dessa ständiga konflikter mellan fysikens lagar och terminatorbebisen. Som alla vet så kan man bokstavligt talat inte lämna honom utan uppsikt i mer än två sekunder utan att han gör nåt ohyggligt olydigt. Ni är säkert även medvetna om att man (läs jag) inte tycker att det är särskilt spännande att sitta och titta på sitt vilda barn varje ledig sekund man har. Fast den här gången var jag faktiskt helt oskyldig. Nästan...eller kanske inte alls.

Jag hade i alla fulla fall glömt min mobiltelefon hemma här en morgon, och naturligtvis ringer min rektor och söker mig precis den morgonen när jag redan hunnit åka till jobbet. Finnen beger sig sålunda ut på telefonjakt när den ringer och måste då lämna det stackars barnet själv på vardagsrumsgolvet. Vad händer då då? Jo, som vanligt klättrar han upp i fåtöljen. Denna gång bestämmer han sig för att leva lite farligt och försöker därför klättra från fåtöljen till fönsterbrädan...utan en tanke på att det faktiskt är en bit mellan fåtöljen och sagda fönsterbräda. Och vad händer när man inte är en intellektuellt handikappad, tecknad prärievarg som i jakt på en turbofågel ibland tar några steg i luften innan han kommer på att han inte har fotfäste längre? Jo, man ramlar pladask. På vägen ner misstänker vi att terminatorn hade ett fysiskt intermezzo med den stora blomkrukan som vår benjaminfikus förvaras i. Det hela resulterade i gallskrik, en liten bula och ett rätt snyggt skrapsår i sidan av pannan.

Summa sumarum så gick det bra. Vi kommer väl upptäcka om en sisådär 5-10 år huruvida han faktiskt drabbades av permanenta hjärnskador pga detta fall, men jag betvivlar det.

---

Nu över till nåt lite mer spännande, nämligen petite moi. Jag har tillbringat större delen av helgen i fosterställning, tyst svärande över visdomständer som lever sina egna små liv. Jag var lite stel i käken i torsdags, vilket jag blir ibland när jag gnisslar tänder mycket på nätterna. På fredagen svällde min kind upp och jag kunde inte prata utan att det lät som om jag konsumerat en eller två alkoholhaltiga drycker för mycket. Hål? Tandköttsinflammation? Fastkilade matrester? Jag vet inte vad som var problemet men det har nästan avtagit helt och hållet nu. Därför misstänker jag att det är så simpelt som att min visdomstand drabbades av en plötslig growth spurt och bestämde sig för att plåga mig lite lagomt mycket. Jag bestämde mig alltså för detta, jag vill inte ens tänka på eventuella hål eftersom jag är snål och inte vill betala en halv barnarbetarårslön för att nån ska vara och gräva i munnen på mig. Jag älskar att leva i förnekelse, världen blir så underbart rosa och fluffig när man sopar alla problem under mattan precis som gårdagens avklippta tånaglar. Av denna anledning är hela munnen antagligen full av karies. Förnekelse, förnekelse, förnekelse. Nu är allt bra igen, hurra!

Om ni undrar över avsaknaden av bilder på bloggen senaste tiden så beror det på att vår kamerakabel har lagt av. Den enda kabel vi har som passar nu är den till finnens mp3-spelare. Den är ungefär 7 cm lång vilket gör överföringen av bilder till datorn till en akrobatisk övning som inte riktigt passar sig i vår skrubb till datarum. Så ni får snällt vänta. Kan för övrigt nämna (intresseklubben antecknar) att även adaptern till externa hårddisken har muppat ihop så livet är rätt trist just nu.

Men nyaste Silent Hill är fantastiskt. Zombiesjuksköterskor, blodiga sjukhus och gråtande barn är det perfekta receptet på ett ultimat TV-spel. I am in awe.

Nu ska jag äta lunch med Dampen och termintorbebisen. På återseende.