Innan små bebisar börjar åla och krypa är dom rätt behändiga. Man parkerar dem där man vill ha dem och så stannar dom iaf inom en halvmeters radie från där man lämnat dom. Särskilt snabba är de inte heller. När så de små underverken börjar krypa (till mor och fars skräckblandade förtjusning) förvandlas de dock över en natt till några slags blöjbärande pygmé-geparder som plötsligt tar sig runt överjävlaallt på två minuter.

Harry ålar/kryper. Han kryper med allt under midjan och ålar med det ovanför midjan, vilket resulterar i att han ser ut som en berusad daggmask när han förflyttar sig. Näsan i golvet och rumpan i vädret och så skjuter han iväg...Jani dammsuger nu som en tok MINST en gång om dagen eftersom vår älskade lilla son annars leker dammsugare själv och får i sig ungefär tre gånger mer ludd, damm och hundhår än RDI (rekommenderat dagligt intag för er oinvigda). Vardagsrumsmattan är fantastiskt god att slicka på, bordsbenen funkar utmärkt som bitleksak och mamma och pappas säng är numer en trampolin som man helst ska huvuddyka från. Som de kloka föräldrar vi är så försöker vi barrikadera sängkanten med diverse täcken kuddar och gosedjur storlek large men den lilla murbräckan förstår inte riktigt syftet med detta och rammar rakt igenom våra små låtsasmurar.

Han har trots sin dödslängtan endast ramlat ur vår säng en gång, till sin stora förvåning. Jag såg inte det hela själv, men hörde dunsen. Det tog någon sekund innan han kom på att han ramlat ner och började gallskrika. Några större personskador uppstod turligt nog inte, endast ett litet blekt blåmärke på kinden. Jag misstänker att det enda som fick sig en törn var stoltheten eftersom Harry i rena förskräckelsen somnade om och sov i flera timmar efter skräckupplevelsen. (Man kanske ska börja slänga honom i golvet VARJE morgon när han vaknar halv fem? Nej. Jag är inte allvarlig.)

Hursomhelst så har fläskisens upptäckt av förflyttningskonsten resulterat i att vi mer än en gång har hittat honom i fotänden av sängen på morgonen, inklämd mellan våra madrasser, under diverse kroppsdelar samt inlidad i Janis hår...Logikern i mig säger att barnet i fråga då bör ligga kvar i sin egen säng när han ätit kring fyra-fem tiden, men eftersom han då börjar leka polsk riksdag med alla gosedjur i sängen så blir undertecknad öm moder pyttelite irriterad och tar honom till sängen där hon promt kan plugga igen det lilla hålet med en napp (detta hjälper näppeligen då sagda napp oftast åker ut så fort barnet ser att moderen har somnat om och då kan man ju återigen högljutt diskutera med sig själv, krypa runt och bli förbannad när man inser att det inte går att krypa genom väggen i huvudändan av sängen, hur mycket man än försöker.)

För övrigt tycker jag att dom där tänderna ska ta och komma upp helt och hållet nu så att Harry inte behöver tugga på allt hela tiden och konstant låta som en gnällsjuk örebroare när han ligger på golvet och fistar sig själv i munnen.