Hurtig som jag är tänkte jag att jag skulle gå in till stan med barnvagn och hela kalaset för att få intro på Helex. Har redan varit tvungen att avboka en gång då Jani blev akut uttringd på jobb o jag inte hade nån barnvakt. Den gången blev jag informerad om att det gick alldeles utmärkt att ta med sig en bebis när man får den där introduktionen, så därav min lilla resa idag.

So what att det var snöstorm hela natten och över en decimeter snö när jag vaknade i morse. Det var ju iaf inte kallt och jag är ingen ovän till (av? jag borde veta vilken prepostition jag ska använda...) snö. Problemet var dock att det var just varmt och snön därför var gode så packad. Det tog EN HALVTIMME att gå från Tuna till Mjölkudden...En nätt promenad som i vanliga fall tar knappa tio minuter. Jag anser mig vara av god fysik, även fast jag varit gravid, mammaledig och inte särskilt träningsbenägen senaste tiden men jag höll på att avlida. Vagnen slirade fram och tillbaka på trottoaren (vi bor ju i kommunen som snöplogarnas Gud glömde...) och jag höll på att drutta omkull X antal gånger...Jag gav sålunda upp på Mjölkudden, gick hem till Dampen, ringde Helex, fick en ny tid och knallade sen vidare till Petra där vi fick kaffe och jag rev halva bohaget. Uppenbarligen en sån dag idag....Jag har iaf motionerat.

Mini-me har mest troligt drabbats av stora nattskräcken. Sånt är ju tydligen ärftligt så vi tackar ödmjukast finnen för att han tvunget skulle gå i sömen när han var äldre, det är tydligen en sorts nattskräck det också. Mini-me kan ju inte gå än och att åla i sömnen är nog inte ett vedertaget, vetenskapligt begrepp. Så istället skriker han. Och skriker, och skriker, och skriker. Igårnatt skrek han i en timme innan han somnade om. Grannarna tror nog vi spelar hockey med det stackars barnet som puck om nätterna. Det finns ungefär femtielva olika sätt som man ska använda när barn drabbas av nattskräck så vi har börjat beta av dem.

* Ta upp honom en stund så han får vara med oss.
Funkar inte. Han är så aptrött när han väl har vaknat (när dom drabbas av nattskräck sover tydligen delar av hjärnan   fortfarande så det tar en stund innan han vaknar) så han skriker bara därför.

* Sitta bredvid sängen "och bara vara närvarande".
Fläskisen är knappt sju månader. Man skulle kunna sätta en hockeytrunk bredvid honom och han skulle inte fatta skillnaden...

* Väcka honom en stund innan det brukar inträffa, gosa och prata lite och sen söva honom igen.
Det ska testas i natt. Han brukar vakna runt 22.30-23.00 så jag ska haffa honom klockan tio tänkte jag.

Naturligtvis (välplanerad som han är) så sammanfaller det hela med att vi hade tänkt börja vänja av nattmålet, så det gick ju som åt skogen...Men vi har ändå tur. Nattskräcken kommer innan vi har hunnit lägga oss så vi behöver ju inte väckas mitt i natten av en hysterisk bebis. Alltid nåt att glädjas över.

---

På tal om nåt helt annat så känner jag mig lite snopenoch besviken, fast jag vet inte, jag ska nog inte bry mig eller nåt. Orkar nog inte med det när ingen annan verkar bry sig i vad som blev sagt heller.