Så gick det till...

På allmän begäran följer nu här historien om när Harry kom till världen! På tisdagen var det lunchträff hos Camilla så jag, Sofia och Alicia tog en halvlång promenad till Mjölkudden. Vi skojade om hur pigg jag var och att jag inte kände nåt alls trots att vi promenerade i ett sånt raskt tempo. Vi blev bjudna på en massa god paj och trevligt sällskap innan vi gick hem igen. Jag var vrålhungrig hela dagen så jag vräkte verkligen i mig mat nonstop och avslutade kvällen med en stor portion glass. När vi sen gick och la oss började jag må jätteilla och sa till Jani att det antagligen var för att jag ätit så mycket mat och speciellt mjölkprodukter under dagen. Det slutade iaf med att jag var tvungen att gå och spy upp allt gott jag ätit innan jag kunde somna.

Jag hade sen världens magknip hela natten och låg och vred och vände mig i sängen. Dum som jag är trodde jag bara att jag hade varit en korkad allergiker och smällt i mig en massa glass fast jag inte borde, inte en tanke på att det faktiskt kunde vara värkar. Kring kvart i sex var jag hur som helst tvungen att kliva upp och gå på toa, varpå jag upptäckte att jag hade haft rosa-bruna flytningar hela natten. Först fattade jag att jag faktiskt hade haft värkar och inte magknip *pucko*. Jag väckte Jani och sa att han kunde åka till jobbet men att han skulle räkna med att jag kanske skulle ringa hem honom framåt eftermiddagen eftersom jag hade haft värkar hela natten. Han flög naturligtvis upp ur sängen (det var inte SÅ synd om honom, var bara 45 min kvar tills han egentligen skulle vakna).

Jag lugnade dock ner honom och förklarade att det antagligen skulle ta låååång tid innan vi behövde åka in, antagligen inte förrän på torsdagen... Så han for iväg till jobbet och jag satte mig i soffan och kollade på tråkig morgontv. Det var fortfarande allt mellan 15-20 minuter mellan varje värk så jag intalade mig själv att jag skulle få ha det så större delen av dagen.

Låg i soffan och glodde på TV men varje gång det kom en värk var jag tvungen att sätta mig upp med fötterna under rumpan och nypa tag i soffan för att klara av det. Så där höll jag på ett tag innan jag insåg att jag skulle bli tokig av att sitta själv hela dagen så jag ringde till Jani och sa åt honom att komma hem från jobbet. När han kom hem var det exakt tio minuter mellan varje värk, på sekunden! Hade skickat ett sms till Sofia på morgonen och skrivit att det nog var på gång snart så hon erbjöd sig att komma ner med sin vetevärmare och pilatesboll för att underlätta det lite för mig. Så där satt jag på en gigantisk plastboll och gungade som en anka på vardagsrumsgolvet när Jani kom in genom dörren och frågade vad jag höll på med...

Vi började klocka värkarna men insåg rätt snart att det var 8-10 minuter mellan varje värk så vi orkade inte ens bry oss i att ringa till förlossningen. Efter en riktigt rejäl värk gick jag på toa och märkte att resten av slemproppen hade lossnat så då ringde jag till förlossningen, mest bara för att jag tänkte att det är väl det man ska göra...Fick ju det svaret jag hade väntat mig också, att värkarna fortfarande var för oregelbundna och otäta för att det egentligen skulle kunna vara nåt på gång men att jag fick komma in på en koll om jag ville, vilket jag inte orkade göra. Så jag fortsatte gunga på medicinbollen medan Jani for runt som en nackad höna i lägenheten och städade, diskade och vattnade blommor...Jag försökte förklara för honom att han inte behövde stressa, men han var alldeles för upptagen för att lyssna på mig. Till slut fick jag honom att lugna ner sig och sätta sig vid datorn istället medan jag satt inne i vardagsrummet och väntade på värkar.

Nån gång kring lunch ringde jag mamma och frågade om inte hon kunde komma förbi med lite förlossnings-och BB-fika till oss eftersom vi inte hade haft nån tanke på att handla sånt än (vi trodde nog inte att det någonsin skulle komma nån bebis...) så hon kom förbi med lite snacks att ta med sig till Sunderbyn, om det nu mot förmodan skulle hända nåt mer. Hon lovade oss även att skjutsa in oss så att vi skulle slippa ta taxi, billösa som vi är. Kring femtiden på eftermiddagen hade jag haft några rejäla värkar, dock fortfarande med 10 minuter mellan, men när jag gick på toa hade det kommit en rätt riklig blödning så då ringde jag igen till förlossningen och sa att den här gången kanske jag skulle ta och komma in på en koll ändå.

När vi kom dit var klockan runt sex och jag hamnade på britsen där dom tog en kurva på mig. Det var full fart på förlossningen så jag och Jani satt mest själva därinne och tittade på skärmen. Det var fortfarande tio minuter mellan varje värk, men dom blev starkare och starkare. När kurvan gått 45 minuter (barnmorskan sa att hon skulle kolla en halvtimme) blev vi less och tryckte på klockan så att en annan barnmorska kom in och kopplade bort mig. Hon skulle ge utskriften till barnmorskan som hade skrivit in mig och be henne komma tillbaka. Efter ytterligare en kvart kom hon äntligen tillbaka och sa att hon hade pratat med förlossningsläkaren som hade sagt att jag skulle få en sovdos så jag kunde åka hem och få sova ut. Hon skulle hämta medicinen, men först kolla hur mycket jag var öppen, så det var bara att slänga upp sig på den där obekväma britsen igen.

När hon stoppade in fingrarna började hon skratta och titta på mig. Jag blev lite konfunderad och undrade om det var nåt fel. "Ja, du är öppen en sådär 6-7 centimeter så vi skiter väl i det där med sovdosen tycker jag!" var hennes svar...Både jag och Jani blev überförvånade eftersom vi hade varit helt säkra på att få åka hem igen. Så det var bara att pallra sig iväg till förlossningsal nummer två där jag fick landstingets utomordentligt snygga skurrock med tillhörande nättrosa och blöja att ta på mig. Som ni förstår kände jag mig verkligen som Heidi Klum när jag tog på mig dom och hade lätt kunnat gå ut bland folk i den utstyrseln...



Eftersom det var skiftbyte precis när vi kom till förlossningsavdelningen kom det in en ny barnmorska och en barnsjuksköterska som skulle ta hand om mig. Dom verkade hur trevliga som helst och jag var supernöjd. Efter ett tag med lika långt mellan värkarna kom barnmorskan in igen och skulle kolla hur mycket jag var öppen. Jag hade gått från 6 till 8 cm på typ ingen tid alls så hon konstaterade att även om värkarna var glesa så var dom effektiva och det var ju alltid nåt... Vi hade rätt kul därinne på förlossningen medan vi väntade på att det skulle börja hända grejer. Jani var hyper och tog antagligen mer lustgas än vad jag gjorde, själv flamsade jag runt därinne och åt upp hans fika och viftade på höfterna för att hjälpa värkarna.



Förutom den enminuter långa smärtan när värkarna kom mådde jag hur bra som helst och kom överens med barnmorskan om att jag minsann inte behövde nån EDA, det gick ju superduper det här. När jag hade en halv centimeter kvar började värkarna kännas en del och det började bli svårt att inte hålla emot. Vid det laget låg jag på sidan i sängen och barnsjuksköterskan stod och höll i mitt ben och höll emot när värken kom. När jag sen skulle börja krysta höjde dom upp ryggdelen av sängen så jag fick stå på huk och krama om den och det var riktigt bra! Tips till alla er gravida som läser det här! Då kunde jag puta med rumpan och verkligen ta i när han skulle ut. Sen var det bra för jag kunde bita i madrassen när jag skulle hålla andan och krysta :-). Efter ett ganska bra tag så bestämde dom att sätta in värkstimulerande eftersom det var så långt mellan krystvärkarna och jag skulle slippa vänta så himla länge. Efter att dom satt igång det gick det mycket fortare!

Från det att jag började krysta tills han var helt ute tog det 40 minuter. Det jobbigaste av allt var nog när man skulle hålla emot precis innan hela han kom, jag säger bara en sak till alla gravida magar därute...FLÅSA, PUSTA OCH STÅNKA, hur dum man än tycker man låter! Barnmorskan sa efteråt att anledningen till att jag sprack så lite var att jag lyckades hålla emot så himla bra i slutet. Han kom ut i stålmannen-posé, med handen uppe vid örat (hans ena öra är fortfarande lite vikt från det) och hade han inte gjort det så hade jag nog inte spruckit nåt alls.




Summa kardemumma: det är inte så farligt att föda barn. Jag kom dit helt inställd på att det faktiskt ska göra ont att föda barn och då gjorde det helt plötsligt inte alls lika ont som jag hade väntat mig. Det var nästan värre när dom skulle sy, men då hade man samtidigt annat att tänka på! Jag var rätt snäll mot Jani hela tiden förutom de sista krystvärkarna när han stod bredvid mig; "Andas älskling, andas, pust, pust."... "Håll käften! Jag ska fan inte andas nu ju, jag ska ju hålla andan när jag krystar!"...

När han låg där på min mage sen var det första jag sa att jag lätt skulle kunna föda barn igen, men Jani tyckte att vi kunde vänta ett tag för han hade varit så nervös hela tiden...Mes...



Kommentarer
Postat av: QUEENIEQUEENIE

VEM BÄR DEN BÄST? rösta här: http://metrobloggen.se/queenie

2008-05-11 @ 21:25:09
URL: http://metrobloggen.se/queenie
Postat av: Anonym

Tjohejs.. Hittade till din blogg idag via familjeliv..=)) Skoj att allt gick så bra, såg att han var i Jakobs viktklass, en fin bit med andra ord och visst är det härligt att föda barn, lyllo att inte spricka så mycket, en annan var dom ju å frisera med saxen för att sen brodera ihop mer ett tjusigt mönster! =).. Vi hade också förlossningsrum nummer 2.. =)) Ge söt Harry en kram från mig! /Malin

2008-05-11 @ 21:44:19
URL: http://mammakarlsson.blogg.se
Postat av: Karro

Åååh vilken härlig läsning!
Alltid kul å höra hur andra har upplevt förlossningen.. skönt att se att man inte var ensam om att tycka att det inte var så jävla hemskt å inte gjorde så där jävla ont som "alla" säger att det ska göra. :)
Det är nästan så att jag längtar tillbaka nu, hehe! :)

2008-05-11 @ 22:47:13
URL: http://kaR0lin3.blogg.se
Postat av: Jonna

åh, skjönt å läsa en till berättelse som inte verkade sååå farlig. Smärta har ja förstått. Men nu börjar ja inse att ja ska faktiskt inte dö;)

han e iaf jätrte fin din lilla harry!!:)

2008-05-11 @ 23:13:18
URL: http://jonna1983.blogg.se
Postat av: Linnea

Vilken bra förlossning du verkar ha haft! :) Jag hade också förlossningssal 2.. Vad fin Harry är, ska bli skoj att träffa er sen!

2008-05-12 @ 08:51:54
URL: http://babykvarnstrom.blogg.se
Postat av: Sofia

hahah...fasen vad bra skrivet=) satt här och skrattade lite!krutmorsa det är ju vad du är;)

2008-05-12 @ 11:45:54
Postat av: hjulia (från familjeliv)

Härlig berättelse!

2008-05-12 @ 14:15:14
URL: http://holio.blogg.se
Postat av: Marie

Vad kan jag säga mer än att jag blir avis. Jag vill också föda barn nu! :)

2008-05-12 @ 16:58:45
URL: http://rudies.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0